Jonatan Westin: Socialstyrelsen har sagt sitt – nu får vi se om någon tar ansvar
På 90-talet konstaterade Socialstyrelsen att medicinska framsteg skulle minska behovet av vårdplatser. Vårdgivarna hängde glatt på och drog ner vårdplatser i rask takt. Nu konstaterar Socialstyrelsen att det gått för långt, antalet vårdplatser måste öka kraftigt. Ett kvitto på att vårdpersonalens larmrop varit befogade. Må det bli en lärdom, skriver Vårdfokus reporter Jonatan Westin.
Som reporter är det spännande att bevaka sjukvården. Men också frustrerande, eftersom det är näst intill omöjligt att utkräva ansvar. Politiker och tjänstemän på olika nivåer pekar finger – det är alltid någon annans fel. Det är ett demokratiskt problem, men framför allt hindrar det rannsakan och förändring.
I flera år har Vårdfokus rapportering sett ut ungefär så här: Vårdpersonal berättar om de allt tuffare arbetsförhållandena, de hinner inte med den basala omvårdnaden, riskerar att missa viktiga saker i all stress och känner att privatlivet påverkas negativt.
Nästa steg blir att ringa tjänstemän och politiker som svarar att det förvisso är en tuff situation, men man jobbar hårt för att lösa problemen. Kruxet är att det saknas vårdpersonal, framför allt sjuksköterskor, i hela landet, och att den demografiska utvecklingen innebär fler äldre multisjuka. Inte sällan börjar den utfrågade prata om nära vård och digitala lösningar.
När intervjun kommer in på vårdpersonalens villkor och löner kan svaren se ut enligt följande autentiska exempel med en regional vårdpolitiker:
— Lönerna bestäms i de centrala avtalen, vi kan inte göra så mycket.
Men Vårdförbundets avtal är sifferlöst, och ett centralt avtal är alltid ett golv, ni får sätta hur höga löner ni vill?
— Som köpare kan du så klart alltid betala mer än marknadspriset, men det skulle ruinera oss. Att det har blivit så här beror på att det råder fri prissättning på arbetsmarknaden, det är inte ett politiskt beslut.
Krävs det inte en politisk vilja att höja statusen på yrken som det råder akut brist på?
— Den som vill ha en mer politiskt styrd lönesättning måste ta det till riksdag och regering. Dessutom tror jag inte att lönerna är orsaken till att vi har svårt att anställa sjuksköterskor, utan det handlar om dåliga arbetsvillkor.
För att förstå dagens vårdkris måste vi backa bandet till 80- och 90-talen.
För att förstå dagens vårdkris måste vi backa bandet till 80- och 90-talen. Det var en period då medicinska framsteg gjorde att medelvårdtiden sjönk. På 90-talet prognosticerade Socialstyrelsen att vårdtiden skulle fortsätta minska snabbt, vilket gav regionerna anledning att dra ner på vårdplatser och göra mer inom öppenvården.
I en rapport från 2018 konstaterar Socialstyrelsen att prognosen inte höll – vårdtiderna minskade långsammare än neddragningen av vårdplatser. Särskilt tydligt var det under perioden 2011-2016 då medelvårdtiden minskade med 0,3 procent per år medan antalet vårdplatser minskade med 3,8 procent per år.
I rapporten från 2018 skriver Socialstyrelsen att den medicinteknologiska utvecklingen gav en stor rationaliseringspotential, men att den nu verkar vara helt förbrukad så att man bara kan räkna med marginella sänkningar i medelvårdtid.
Ändå har vårdgivarna fortsatt dra ner vårdplatser. Enligt Socialstyrelsen beror det på ett enkelspårigt tänkande där ”en ideologi av rationalisering och tro på vidare medicinteknologiska framsteg” varit vägledande. ”Uppenbara problem med överbeläggningar och utlokaliseringar har inte lett till fler vårdplatser. (…) Händelser som inte passar in i världsbilden sorteras bort.”
De senaste årens kraftiga löneökningar för sjuksköterskor har uppenbarligen inte räckt för att vända personalflykten.
Samtidigt som vårdplatserna drogs ner snabbare än vad som var medicinskt motiverat minskade sjuksköterskornas löner i förhållande till hela övriga arbetsmarknaden under början av 2000-talet. De fick alltså relativt sett sämre betalt för att utföra ett allt hårdare arbete.
De senaste årens kraftiga löneökningar för sjuksköterskor har uppenbarligen inte räckt för att vända personalflykten.
Vårdpersonalens hopplösa larm de senaste åren får idag en viss upprättelse. Socialstyrelsen konstaterar i en ny rapport att det kommande året måste antalet vårdplatser på sjukhusen öka med 15 procent, eller 2 360 platser, varav 60 är intensivvårdsplatser.
— Det krävs att man arbetar med arbetsmiljöfrågor, återhämtning och kompetensförsörjning för att öka bemanningen. Arbetsgivarna kan inte peka på omöjligheten att rekrytera och behålla personal, för det ansvaret ligger i arbetsgivarrollen, säger Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell till DN.
Nyligen konstaterade även Inspektionen för vård och omsorg att något måste ske, bristen på vårdplatser är så allvarlig att patienter skadas och dör.
— Vi kan inte tillåta att patienter utsätts för dessa risker i den här omfattningen under så här lång tid, det är inte acceptabelt och det är inte värdigt svensk sjukvård, sa Ivo:s generaldirektör Sofia Wallström till Vårdfokus.
Men hoppas inte på för mycket, då riskerar ni bara att bli besvikna igen. För hur var det nu, brukar vårdgivare ta ansvar eller peka finger? Vi hör vad Rachel de Basso (S), ordförande för sjukvårdsdelegationen i Sveriges kommuner och regioner, SKR, har att säga om saken:
— Socialstyrelsens normering av vårdplatser i slutenvården kommer inte öka tillgängligheten eller skapa bättre arbetsmiljö. Den riskerar snarare att hämma nödvändig utveckling i regionerna.
//Jonatan Westin, reporter på Vårdfokus.