Sorg bland vårdlärare i Örebro efter skolskjutningen: ”Kändes som att det pågick i en evighet”
Sjuksköterskan Marit Tollvik och röntgensjuksköterskan Angelina Stridh, båda vårdlärare på Risbergska skolan, gömde sig för skottsalvorna under tisdagens våldsdåd i Örebro. "Vi gick en kurs i hur vi ska agera vid pågående dödligt våld förra året. Tack vare det klarade vi oss", säger Marit Tollvik. Dagen efter känner de sorg och oro över de skadade och döda.
Sjuksköterskan Marit Tollvik hade precis förberett eftermiddagens lektion i metodrummet, där hennes vårdelever på Risbergska skolan skulle öva kateterinsättning. Strax efteråt satt hon i ett lärarrum och åt lunch. Plötsligt hördes metalliska, dova smällar.
– Jag trodde först att det var någon som tappade något. En kollega öppnade dörren och sa att det var någon som sköt. Då gjorde vi som vi lärt oss på utbildningen i PDV, pågående dödligt våld, förra året. Jag drog ner gardinerna för fönstren och övriga sju lärare barrikaderade dörren med alla möbler och sopsorteringskärl som fanns, säger hon till Vårdfokus.
På skolan jobbar ett 20-tal vårdlärare, många med bakgrund som sjuksköterskor.
Under onsdagen ska alla kollegor träffas. De vet inte mer om händelsen än det som rapporterats i media. Elva personer har avlidit och sex vårdas på sjukhus i det värsta våldsdådet någonsin i Sverige.
– Det kändes som att skottlossningen pågick i en evighet. När det hade lugnat ner sig ringde jag min mamma, som sade att hon hört på nyheterna att ingen dött. Men jag hörde att folk blev skjutna och skrek, och förstod att inte alla kunde ha överlevt, säger Marit Tollvik.
Ville hjälpa skadade
Som sjuksköterska var hennes spontana tanke att springa ut i korridoren och rädda de skadade, släpa in dem i lunchrummet och hjälpa så gott det gick.
– Men det hade varit omöjligt att komma undan. Tack vare att vi utbildats i hur vi ska agera i en sådan här situation gjorde jag rätt. När vi gick utbildningen tyckte jag att det var onödigt. ”Det kommer ju aldrig att hända något sådan här”, tänkte jag då. Men nu är jag otroligt tacksam. Alla borde kräva av sin arbetsgivare att genomföra sådana kurser.
I två timmar gömde sig Marit Tollvik och kollegorna under borden, långt från fönstren för att undvika eventuellt splitter om glasrutorna skulle bli beskjutna. Via sms hade hon kontakt med sin syster, som också är lärare på skolan, och genom lärportalen stöttade hon elever som satt inlåsta på toaletter och andra utrymmen i skolan.
– Jag skrev att de skulle stanna där de var och vara tysta. Jag vågade inte prata i telefon av rädsla för att gärningsmannen skulle höra oss.
Döda kroppar i korridoren
Så småningom slog nationella insatsstyrkan in dörren och guidade alla ut.
– Vi gick tätt ihop, med händerna på varandras axlar. Poliserna sade att vi skulle blunda men det är svårt. Det luktade krutrök och korridoren var full av glassplitter, blod och döda kroppar.
I en annan del av skolan, på sitt kontor, satt röntgensjuksköterskan och vårdläraren Angelina Stridh. Hon förstod direkt att smällarna kom från ett vapen.
– De var så många och i snabb följd. Det kunde inte vara något annat, säger hon.
Otryggt att komma tillbaka
Angelina Stridh tog skydd under sitt skrivbord i tre timmar. Därefter mötte hon, liksom Marit Tollvik, upp elever och lärarkollegor i Myrornas lokaler.
– Vi blev erbjudna krisstöd på plats och i efterhand har Regionhälsan kopplats in, men jag ville bara hem till min familj. Jag har fått sms från oroliga före detta kollegor på röntgen inne på sjukhuset som vet att jag jobbar här nu. I dag är jag bara väldigt ledsen och orolig för de skadade.
Marit Tollvik har fått bekräftat att alla 20 elever i hennes klass är fysiskt oskadda. Men hon oroar sig för deras fortsatta utbildning.
– De har bara tre månader kvar och många är jättepeppade på att börja jobba som undersköterskor. Men nu känns allt osäkert. Kan man ens komma tillbaka till skolan och känna sig trygg?