Tuff tv-utmaning för sjuksköterskan: ”Jag gör det för att testa mina gränser”

Hon väjer inte för hårda prövningar, varken fysiska eller psykiska. Tvärtom söker Nathalie Stålstierna, 36 år, aktivt upp dem. I TV4:s program Elitstyrkans hemligheter har hon crawlat på steniga stränder och kastat sig baklänges ut från en helikopter.

Hon var utan mat under ett och ett halvt dygn utan att ha någon aning om när hon skulle få äta. Hon drogs upp mitt i natten för att göra hårda fysiska pass.

Nej, det är inte en beskrivning av Nathalie Stålstiernas arbete som sjuksköterska vid Södersjukhusets akutmottagning eller på ASIH (Avancerad sjukvård i hemmet) på Capio Dalens sjukhus.

Det är en situation hon själv sökt sig till genom att delta i dokusåpan Elitstyrkans hemligheter, vars andra säsong nu sänds på TV4. Nathalie Stålstierna är en av de 18 kvinnor och män som under ledning av fyra före detta elitsoldater genomgått prövningar som liknar de uttagningstester som görs till svenska försvarets elitförband. Deltagarna får begränsad tillgång till mat, vatten och sömn, samtidigt som de ska utsättas för tuffa fysiska övningar, inspelade under en dryg vecka vid Höga Kusten. Under dokusåpans gång lämnar en efter en programmet, tills de mest uthålliga återstår.

I programmets andra säsong med åtta avsnitt har Nathalie Stålstierna, som har kronisk ledgångsreumatism, deltagit fram till det tredje avsnittet, som sändes i går kväll.

Varför sökte du dit?

– Jag satt och kollade på programmet inne på avdelningen tillsammans med en kollega, och utbrast: ”Varför är jag inte med i programmet, det är ju så ’jag’”, berättar Nathalie Stålstierna för Vårdfokus.

”Vi slog sönder knäna”

Nathalie bestämde sig för att söka till följande säsong, trots att hon aldrig trodde att hon skulle komma med.

– Jag tycker om att testa mina gränser och göra saker som jag aldrig har gjort. Man blir ju aldrig fullärd, och vet inte vad man klarar av om man inte testar. Sen ville jag också inspirera och visa att bara för att man har en kronisk sjukdom, betyder det inte att man bara ska sätta sig ned och inte göra något. Att man får kämpa för att må bra, och att träning och rörelse är det bästa som finns.

Vad var svårast?

– Det värsta för oss alla var absolut momentet på stenstranden, där vi skulle crawla fram och tillbaka på stora stenbumlingar på marken, så snabbt som möjligt tills de sa stopp. Vi slog sönder knäna, och någon slog upp ett bråck. Så höll vi på en och en halv timme. Efteråt gjorde det ont i hela kroppen.

Hur var det att vara utan mat och sömn under så långa stunder?

– Svårt! Men det är en del av processen; att bryta ner oss och ta ifrån oss det som gör att vi bli starkare, det vill säga mat och sömn. Man vet aldrig vad nästa uppgift blir, bara att man inte ska äta och inte sova och att man får fysiska uppdrag.

Astman satte stopp

Eftersom Nathalie Stålstierna jobbar natt och är ledig ungefär var tredje vecka, hade hon inga problem att få tid att delta under inspelningen i höstas.

Efter andra avsnittet har hon dock valt att lämna in sin armbindel, som man gör då man vill lämna programmet.

– Det som var jobbigt är att jag har astma och blev nedkyld två gånger på kort tid. Då var det tungt att komma ifatt på grund av astman. Det var det som gjorde att jag valde att lämna bindeln och programmet.

Till vardags jobbar Nathalie Stålstierna som sjuksköterska både på ASIH på Dalens sjukhus och på Södersjukhusets akutmottagning.  Hon ser en viss likhet mellan arbetet på akuten och deltagandet i programmet.

– Både psyket och fysiken prövas, konstaterar hon, även i mitt arbete vid ASIH. Där kan jag ha patienter som är 18 år och uppåt, människor som jag möter i hemmet och lär känna väl.

I tv-programmet testades psyket dock på ett litet annat sätt.

– Man tror att ett moment ska ta en kvart, sen gör övningen en helt nedbruten. De vet vad de pysslar med, säger hon med ett skratt.

Vad är stärkande med det?

– Jag kände att jag ville göra det just för att växa i mig själv. För att testa mina gränser. Man lär sig att man klarar att hoppa ut från en helikopter baklänges. Man inser att man vågar mer än vad man tror.

Var du rädd någon gång?

– Nej, faktiskt inte. Det var bara att vara och göra, att lyssna. När de under djupintervjun inför programmet frågade vad jag var rädd för svarade jag att jag inte tror att jag har någon rädsla, att de kunde kasta ut mig från en helikopter om de så ville. Och så gör de det.

Är då drivkraften att söka fysisk och psykisk utmaning även skälet bakom hennes yrkesval?

– Jag har alltid velat göra en insats för folk, och som barn kollade jag på en dokumentär om Läkare utan gränser, som var i Afrika. Redan då sa jag att jag ska jobba som läkare. Men det blev sjuksköterska, därför att jag fick barn tidigt och inte ville lägga alla år på att plugga när barnen var små.