Lilla älsklingen, tänkte jag

De hade bestämt sig, nu skulle de göra en bäbis. Det som andra klarade direkt och utan problem visade sig vara nästan omöjligt för Isobel och Erik. Men efter flera misslyckade försök har det äntligen blivit ett litet växande foster i Isobels mage. De är tillbaka hos barnmorskan för ett nytt ultraljud.

5 oktober 2007

Där är vår bäbis«, sa vi andlöst, »vad fin den är.« Hon vände sig och »Ah, den lilla handen!« »Som ni ser är det bara en och den verkar livlig.« Barnmorskan smorde mer gelé på mig. Nu blev jag verkligen kladdig. Det gjorde ingenting. Hon tryckte ultraljudsplattorna hårt mot mig. Vi sa å och a. Så tydligt vårt barn därinne, där på teveskärmen, vårt barn som vi längtat efter så länge. Vi uppfattade knappt vad hon sa när hon efter en lång stund förklarade: »Jag kan inte riktigt avgöra det här själv«. Var det något som var fel? Vi stirrade på teven där vår dotter viftade med fötterna. »En läkare måste titta på det här. Kanske ligger den bara lite konstigt, men som jag ser det verkar hjärtat vara på lite fel ställe.« Vi såg tydligt pulserande hjärtslag framför oss. »Men den lever ju.« »Jo, absolut, men det är lite klurigt bara. Det behöver inte vara något alls, men vi måste boka in er på en läkartid. De kan förklara bättre än jag kan.« »Okej«, sa vi förvirrade.

Inne hos doktor Almström fanns ett naivistiskt konstverk i taket ovanför britsen. Han tog oss i hand och bad mig lägga mig ner. »Nu ska vi se efter ordentligt.« Inte ens så här i efterhand kan jag minnas någon konstig ton i hans professionella vänlighet. Erik satte sig på min vänstra sida och höll mig åter i handen. Jag tänkte att jag nog hade ändrat mig. Jag ville nog veta om det var en dotter eller son ändå, efter all uppståndelse. Ännu mer smet på magen. Jag hade givit upp det där med kläderna, man fick väl tvätta dem sen då. Än en gång såg vi henne röra sig på skärmen. Än en gång såg vi hjärtat pulsera. Än en gång fylldes jag med den där stora förundran som är nyfödd bekräftad moderskärlek. Lilla älsklingen, tänkte jag. Snart får du vara med oss på riktigt. Det blev lite för snart bara.

Sen mätte han något på skärmen, mellan olika punkter. Jag hade läst att man avgör barnets ålder på ultraljudet, just genom att mäta något, kanske lårbenet. Hennes ben sparkade lite, men det kändes inte inne i magen mer än det vanliga surret. Jag visste ju när jag ägglossade, men det skulle bli roligt att få ett nytt exakt beräknat födelsedatum. Man lever så med det där datumet. Den 19 juni. Den 19 juni kommer vi få ett barn. Vårt barn kommer ha sin födelsedag strax före midsommar. Underbar grund för megalomani. Alla dansar kring stången och har blommor i håret och blir drängfulla för min lilla skull. 

»Det ser inte så bra ut det här.« Vi lyssnade tysta, han pekade på skärmen. »Ni ser hjärtat?« Det gjorde vi förstås.

Bult. Bult. »Det borde egentligen vara här«, han pekade en bit bort på den lilla kroppen. Vi förstod inte. Han pekade vidare. Han hade ljusblå skjorta med ostyrig krage och uppkavlade ärmar. Jag hade kanske förväntat mig en läkarrock. »Här ser ni där lungorna borde vara.« Erik kramade min hand så hårt att jag senare visade mig ha röda märken. Men just där och då märkte jag ingenting. »Men den lever ju«, sa jag förvirrat. Han pekade igen. »Det finns inga lungor där.« Jag såg ingenting. Hur kunde hjärtat slå om det inte fanns några lungor? Konstverket i taket bestod av geometriska figurer i olika färger på olika höjd. Om jag bara stirrade tillräckligt länge på den blå cirkeln kanske jag skulle begripa vad det var han sa. Han gav mig pappersnäsdukar för att torka av geggan på magen. Jag var inte särskilt noggrann. Kände det välbekanta fladdret i magen. 

Vi satte oss på andra sidan om hans skrivbord. Två besöksstolar. Kanske just för samtal som detta.

»Enligt min bedömning bär du på ett barn med svårt diafragmabråck.« Men jag åt ju folsyra. Det hade jag gjort i flera år. »Det betyder alltså att diafragman, muskeln mellan buk och bröst, inte riktigt växt ihop.« De blekt grålila väggarna snurrade medan jag försökte se ut som om jag förstod något av det han sa. »Därför har tarmarna flyttat sig upp i bröstkorgen och i sin tur trängt undan lungorna.« Han tystnade ett ögonblick. »Sannolikt som från långt avstånd. »Man måste väl kunna operera ihop det där hålet.« Doktor Almström förklarade med professionellt deltagande röst att det visserligen förekom, men sällan på så små foster som vårt. Han sa inte barn. »Ni behöver förstås inte bestämma er nu, för vad ni vill göra.« Göra? Vad kan vi göra om det inte går att operera? 

Utdrag ur
Isobel Hadley-Kamptz
Jag går bara ut en stund
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2007
ISBN 978-91-00112196

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida