Otillräcklig information inför cellprovstagning
Ideström M med flera. Cervical cancer screening. »For better or worse⦫. Cancer Nursing 2006;29(6): 453-460.
BAKGRUND: I Sverige har befolkningsbaserad screening mot livmoderhalscancer pågått sedan 1970-talet. Screeningen vänder sig till kvinnor mellan 23 och 60 år som inbjuds med jämna intervall för provtagning. Barnmorskor i öppenvård på mvc/barnmorskemottagningar sköter provtagningen och ska enligt Socialstyrelsens riktlinjer samtidigt informera om syftet med provtagningen, hur provsvar meddelas och vad som händer vid onormala provsvar. Organiserad screening har medverkat till att halvera insjuknandet i livmoderhalscancer (SoS rapport 1998:15).
SYFTE: Att undersöka kvinnors erfarenhet av gynekologisk cellprovskontroll efter att ha fått diagnosen livmoderhalscancer.
METOD: För att nå en djupare förståelse gjordes en kvalitativ studie med inspiration av Grounded theory (Strauss A & Corbin J 1998). Elva kvinnor som två år tidigare hade blivit behandlade för livmoderhalscancer intervjuades om sina erfarenheter av gynekologisk cellprovsscreening. Data analyserades och kodades efter varje intervju. När mättnad uppnåtts avslutades insamlandet av data.
RESULTAT: Screening på gott och ont identifierades som huvudkategori runt vilken de övriga kategorierna, omedvetenhet, tillit, sökande efter förståelse och att göra det osynliga synligt, integrerades i bildandet av en begreppsmodell.
DISKUSSION: Erfarenheten av screening hade två dimensioner. Kvinnorna upplevde inbjudan och provtagning som positiv men det var deras eget ansvar att delta och undersökningen kunde innebära att man upptäckte sjukdom. De upptäckte sin omedvetenhet, att de saknade kunskap, att de inte tagit del av information, haft frågor om annat vid provtagningen eller att de inte mindes att barnmorskan hade berättat något. Omedvetenheten hade givit upphov till många frågor och fantasier, men deras tillit fanns kvar då såväl screening som behandling och uppföljning av cancern hade genomförts på ett sådant sätt att det skapat tillförsikt. Kvinnorna efterfrågade kunskap om orsaker, om sin kropp och om symtom.
Genom att ta bra prover på så många kvinnor som möjligt medverkar barnmorskan i det förebyggande arbetet. Barnmorskorna bör ha en genomtänkt och evidensbaserad kunskap som de kan förmedla på ett pedagogiskt motiverande sätt. Detta är än mer aktuellt i dag när vi vet att hpv, ett sexuellt överfört virus, finns med i utvecklandet av livmoderhalscancer och vaccin mot hpv 16 och 18 marknadsförs. Framtida forskning kan ge svar på om en metod där barnmorskan vid provtagningen medvetet fokuserar samtalet på cellprovet och cellprovsrelaterade frågor kan öka kvinnors medvetenhet, kunskap och val.
Artikeln ingår i avhandlingen Cervical cancer screening, knowledge, attitudes and experiences among women and midwives, Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet 2005.
KOMMENTAR AV MARIA BROWALL:
Rutin i vården viktigt för kvinnan
Författaren har i sin studie visat att det finns en kunskapslucka kring hur kvinnor med livmoderhalscancer upplever screeningen. Resultatet visar att det inte enbart är förknippat med positiva upplevelser, utan också negativa. I den övergripande kategorin screening på gott och ont visar sig dessa två tydligt.
Det positiva innefattade bland annat tryggheten i att aktivt få delta i undersökningen »erbjuden av samhället«, närståendes omtanke och vårdpersonalens omsorg. Det negativa bestod av rädsla, utsatthet och ibland skamkänsla inför och under screeningundersökningen. Här framkom också tankar om närståendes och vänners upplevelser av cancer och ibland död, eller egna tidigare upplevelser av cellförändringar. En blandad känsla av tacksamhet och »att vara tvungen att tacka ja till undersökningen« förstärkte bilden av tvetydighet i kvinnornas berättelser.
Runt denna huvudkategori fanns upplevelser av tillit, omedvetenhet, sökande efter förståelse och att göra det osynliga synligt. Detta beskrivs på ett fint och trovärdigt sätt med citat hämtade ur kvinnornas berättelser. Att undersöka och försöka fånga människors upplevelser av ett fenomen görs bäst, som i denna studie, med kvalitativ metod.
Författarna fokuserar på upplevelsen av screeningen och inte på cancerdiagnosen i sig. Detta kan ses som ett problem för studiens trovärdighet, hur vet man vad som är vad? Är det som beskrivs och tolkas av utomstående, i detta fall författarna, det som i själva verket har upplevts och vilken upplevelse är det som beskrivs? I denna studie har man lyft problemet genom att vara medveten om svårigheten tidigt och använt sig av det i sin analys, vilket ger en ökad trovärdighet och validitet i de resultat som sedan beskrivs. Men jag saknar en diskussion och reflexion kring detta, det hade varit intressant att följa.
Studien ger en levande bild av vad en »rutinundersökning« i sjukvårdsapparaten kan innebära för den enskilda kvinnan och hennes omgivning. Den visar på att det finns brister som vi inom sjukvården kan ta till oss och rätta till. Studien ger ett bra tillfälle till reflexion över hur organisationen kring dessa undersökningar är uppbyggd och vad som kan förbättras. Värt att fundera vidare på och undersöka mer är just vad som informationsmässigt kan förenklas och förbättras så kvinnor lättare tar till sig av den kunskap som finns. Ökad information ger förhoppningsvis ett ökat intresse för att vara mer delaktig och ta eget ansvar.
Maria Browall
Sjuksköterska, doktorand vid Sahlgrenska akademin, institutionen för vårdvetenskap
och hälsa, Göteborgs universitet