Personligt Margareta Brännström
Ålder 50 årKarriär sjuksköterska, vårdlärare och medicine doktorFamilj man, två barn samt två katter och en schäferBortskämd med gott bröd och pappa bagarens prinsesstårtorUppskattar snällhet, men inte mesighet
När Margareta Brännström arbetade på kirurgavdelning och på iva trodde hon inte att det skulle gå att vårda svårt sjuka patienter hemma. Nu vet hon. Skepsisen och nyfikenheten ledde till en doktorsavhandling, där hon har intervjuat patienter, närstående och sjuksköterskor. Hon vill fördjupa förståelsen om vad det innebär att leva med svår kronisk hjärtsvikt i palliativ hemsjukvård.
– Vårdformen är oerhört värdefull. Den gör det möjligt att bygga upp en tillitsfull relation mellan patient och sjuksköterska respektive läkare. När jag som patient kan lita på att om jag får andnöd och ringer så får jag tala med någon jag känner och får hjälp direkt, då kan jag också vänta på sjuksköterskan en halvtimme, säger Margareta.
Ett par där maken har svår kronisk hjärtsvikt har Margareta träffat var tredje månad i fyra och ett halvt år. Hon har mött dem i »berg- och dalbanan«.
– Att få följa med i de här växlingarna över tid har varit speciellt givande. De vill verkligen berätta hur det är.
Eftersom jag intervjuar dem både sämre och bättre dagar, hoppas jag kunna beskriva det tydligare så att även andra kan förstå, säger hon.
Hon har fått en djupare insikt i hur det är att leva med de plågsamma symtom som är vanliga hos många med svår hjärtsvikt. Att då alltid hålla sig till forskarrollen har inte varit lätt.
– Den svåra törsten är så plågsam, olidlig för en del. De får dessutom dåligt samvete när de dricker eftersom alla någon gång har fått råd om att begränsa vätskeintaget. Då känns det svårt att inget säga. Det finns inte evidens för att rekommendera vätskereduktion, så jag glider ur forskarrollen, blir sjuksköterska och ger råd.
Många patienter har också svåra smärtor. En man beskriver att han har en »svetslåga« under fotsulorna. Med tiden har hans egen förklaring till vad smärtan beror på ändrats. Från början var det Warantabletterna, men han sa också att han visste att doktorn inte höll med om det. Efter några år trodde han att smärtan kom när han började samla på sig vätska. För Margareta blev det tydligt hur viktigt det är att sjuksköterskan inte talar om vad hon själv tror utan frågar patienten vad han anser orsakar smärtan.
– Jag har blivit mer lyhörd för patientens symtom och sätter inte längre en egen etikett på det. Tror han att det är Waranet som är orsaken, har det betydelse för hur han tar sina mediciner. Tror han att det är ansamlingen av vätska i kroppen kommer han kanske att höra av sig tidigare när han känner smärta. Som sjuksköterska är det jätteviktigt att veta vad patienten ser som orsak till sina besvär.
För korrespondens:
Margareta Brännström, lektor vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.
E-post: margareta.brannstrom@nurs.umu.se