”Vi får inte nöja oss”

Pernilla Alexanderssons bild ?av tiden före, under och efter förlossningen stämde inte med verkligheten. När hon låg för att föda exploderade ilskan.

Vad väckte din gravidilska?
— Under min egen graviditet upptäckte jag att jag blev väldigt arg för både små och stora saker, alltifrån att det var omöjligt att hitta gravidsäkrade mellanmål till det fruktansvärda i att barn och födande skadar sig i samband med sin förlossning. Jag blev också arg över barnmorskornas ohållbara arbetssituation och alla tabun som finns om graviditet och födande.

Du och din partner anlitade en doula inför ert barns födelse. Vad avgjorde det beslutet?
— Jag gillar att veta mycket om det jag ger mig in i. Jag själv är född genom ett urakut kejsarsnitt och har endometrios, faktorer som kunde spela in i mitt eget födande och som jag ville förebygga. Vår doula kunde hjälpa oss att hitta rätt angreppssätt och att förbereda oss.

Stängda förlossningsavdelningar och hysch-hysch kring förlossningsskador skrämmer förstås blivande föräldrar. Men ser du några ljuspunkter?
— Det som ser ut som ”skrämselpropaganda” just nu i medierna — födande som berättar om förlossningsskador och traumatiska upplevelser — är i själva verket ljuspunkter. Det finns också många brukarföreningar som arbetar för att lyfta frågorna. De är alla modiga människor som vågar bryta tabun!

Vad hoppas du med din bok?
— Att inspirera många till att vi inte får nöja oss. Och att vi inte gör det är väl i sig en ljuspunkt. För det är först när vi inte behöver vara akut rädda för att dö vid en förlossning som vi kan börja ägna oss åt visioner så mycket större än att undvika skador eller fel.