Det skulle kunna vara happy hour. Runt den lilla bardisken i hotell Riksgränsens spaanläggning flockas människor. De flesta är djupt engagerade i diskussioner, någon försöker ivrigt få personalens uppmärksamhet.


Vid ölkranen står distriktssköterskan Åsa Henriksson Lehto och bläddrar i en pappershög. Hon tittar upp, rynkar pannan och känner en svag oro stiga i bröstet. Den fem månader gamla syriska flickan som vilar i kollegan Carina Lanttos famn kippar efter andan. Andningsvägarna är fulla av slem och den lilla barnkroppen är varm som ett element. Symtomen började för en vecka sedan och har inte gett med sig trots en penicillinkur. Kan det vara RS-virus? Dagen innan hade flickan och hennes mamma Boshra skickats till vårdcentralen i Kiruna, men läkaren såg inga skäl till inläggning på sjukhus. Carina och Åsa önskar att de kunde ta med sig flickan och Boshra till deras lägenhet, ett par hundra meter bort från hotellet. Låta dem vila ut där några nätter i trygga händer.


— Men där går väl gränsen. Frågan är om vi ska skicka ner dem till Kiruna på nytt, säger Åsa som försöker få ut de andra besökarna från spaet för att få lite arbetsro. 



De röda hotellbyggnaderna i Riksgränsen ser på avstånd ut som en handfull rubiner, utkastade i ett oändligt snölandskap. Så långt ögat når sträcker sig fjälltoppar mot den kalla och vitskimrande himlen. Så här års står skidliftarna stilla. Anläggningen brukar ligga i dvala fram till slutet av februari då skidsäsongen börjar. 


Men så kom den akuta flyktingsituationen och fjällanläggningen bestämde sig för att hyra ut 620 bäddar till Migrationsverket.


Landstinget var oförberett på anstormningen. Flera gånger under den första veckan fick både ambulans och sjuktaxi köra den 14 mil långa isbelagda och snirkliga vägen från Kiruna för att hämta patienter.


Cheferna inom landstinget undrade om vård­centralerna Malmen och Graniten i Kiruna skulle klara av situationen. Jodå, ger ni oss bara lite extra resurser så kan vi öppna en mottagning på plats i Riksgränsen, svarade de.


Åsa och Carina tackade genast ja när de fick frågan. De hade drömmar om att göra en insats i grekiska Lesbos, men det här var minst lika spännande. Att behöva vara borta från familjen såg de inte som något problem. 



En dryg vecka senare körde de upp till hotellet i Riksgränsen med en mindre vårdcentral i bagaget. De installerade sig i hotellets spaanläggning, med vacker utsikt över fjällen. De funderade på hur de asylsökande upplevde situationen, och hur de skulle reagera på vårdpersonalens närvaro.


— Det blev en anstormning. De trodde nog att vi var här tillfälligt och ville därför ta varje chans att få sina besvär undersökta, säger Carina Lantto.


Ur folkmyllret försökte de sortera ut de mest sjuka och patienter som varit utan läkemedel för sådant som hjärtproblem och diabetes länge. Många hade direkt efter ankomsten till södra Sverige bussats upp till Riksgränsen, utan hälsoundersökning eller någon annan vårdinsats. 


Saken förvärrades av att Åsa och Carina inte kunde koppla upp sina datorer mot landstingets interna system. Under den första tiden fick all dokumentation göras på papper och sedan registreras digitalt i efterhand. 



På fredagseftermiddagen satte de sig i bilen och började köra mot vårdcentralen i Kiruna. De var utmattade men också stolta efter sina insatser den första veckan. 


När de hunnit till Abisko, fyra mil öster om Riksgränsen, ringde det. Väktaren på hotellet berättade att en man kollapsat i lobbyn. Tankarna for runt i Åsas och Carinas huvuden, men de insåg snart att de kunde vara på plats betydligt snabbare än en ambulans. 


Mannen hade kvicknat till när de kom tillbaka men var väldigt svag. Åsa och Carina tog med honom till mottagningen i spaet, satte dropp och lyssnade på hjärtat. Det lät bra men syresättningen var illavarslande.


— Med syrgas kom han upp i vettiga nivåer, så fort vi tog bort den damp han ner igen. Det kunde tyda på propp i lungan. Vi meddelade vår jourläkare på primärvården som godkände att vi agerade sjuktransport. Om läget förvärrades skulle vi ringa en ambulans som kunde möta oss på vägen, säger Åsa.


Men resan gick bra. Mannen somnade till slut i baksätet och kunde utan större dramatik tas in på akuten. 


— På söndagen jobbade vi på vårdcentralen i Kiruna. Vi passade på att besöka avdelningen där mannen låg. Han var så glad och tackade oss för hjälpen, säger Carina. 



Flera veckor senare står hon i spaanläggningen med den befarat RS-smittade flickan i sin famn. I samråd med läkare har de övervägt adrenalin och luftrörsvidgande medicin, men till slut somnar flickan av pur utmattning.

Carina och Åsa bestämmer sig för att avvakta med behandling och kör i gång mottagningen igen. 


De tittar mot glasdörren som leder ut till en korridor. En skara människor väntar tålmodigt. Tanken var att korridoren skulle fungera som sluss men de boende släpper in varandra hela tiden.



Åsa tar med sig en man från Syrien och sätter sig vid det runda träbordet mitt i spaanläggningen. En svag doft av klor sprider sig från bassängen bredvid dem.


— Okej mister, how do you feel? frågar Åsa.


En vän till mannen sitter med och översätter från engelska till arabiska. Eftersom det är svårt att boka tid för telefontolk används de i första hand vid psykisk ohälsa eller när kvinnor söker för intima besvär. 



Mannen visar sig ha ont i halsen och problem med tänderna, vilket hör till vanligheterna bland de boende. Åsa tar fram en ficklampa och lyser i munnen. Det är lite rött i svalget. Hon frågar om tidigare sjukdom, mediciner och rökning, försöker skapa sig en fullständig sjukdomsbild. Efter provtagning och en stunds dividerande på knagglig engelska kan hon slå fast att mannen bär på ett virus. 


Han uppmanas att försöka vila och dricka mycket vatten. Det är en standardfras som de boende ofta ironiserar över. ”No medicine”, säger mannen och skrattar hjärtligt. 


— Många är vana vid att få antibiotika för minsta lilla. Vi förklarar hur det går till i Sverige, och det börjar sätta sig. Men många dricker på tok för lite vatten, ett glas om dagen är inte ovanligt. Symtom på njursten ser vi ofta, säger Åsa. 


Problemen med tänderna kan dock inte vänta. Mannen förs upp på en av alla kom-ihåg-listor över personer som ska slussas vidare i vården. Carina och Åsa tvekar inte att följa sina kliniska bedömningar, även om asylsökande över 18 år bara har rätt till vård som inte kan anstå.


— För vem kan det anstå? Ingen på vår vårdcentral klagar över att vi bokar in besök. Vi har väldigt bra backning av våra kolleger, vi kan konsultera dem dygnet runt i stort sett. Och vår chef ringer varje dag för att höra hur vi har det, säger Åsa.



Samtidigt är vården i Norrbotten pressad. En utvärdering från landstinget vittnar om att belastningen redan är kritisk för flyktingmedicin och folktandvården. På lång sikt drabbas även när- och länssjukvården i form av växande köer för dem som inte behöver akut vård. Om mottagandet av asylsökande skulle fördubblas riskerar situationen att bli ohållbar.


Å andra sidan har vårdcentralerna i Kiruna en hyfsad grundbemanning. Och tack vare de pengar som staten anslagit för asylvård kan man ta in vikarier som täcker upp för de fyra sjuksköterskor som turas om att vara i Riksgränsen. Därtill kan läkare skickas till Riksgränsen cirka en gång i veckan. 



På plats just i dag är Gustav Beijer, som gjort delar av sin allmäntjänstgöring inom primärvården i Kiruna. Han betar av en lista med patienter som behöver extra tillsyn. I många fall går det bra utan tolk, under tiden som värnpliktig på arméns tolkskola lärde han sig arabiska. 


Gustav och en kvinnlig patient kommer ut från ett av undersökningsrummen, som under turistsäsongen används för massage och diverse spabehandlingar. Hon torkar bort några tårar som rinner längs kinderna. Psykisk ohälsa är vanligt, många jagas av hemska minnen och har svårt att sova. Gustav Beijer skriver recept på ett antidepressivt läkemedel och ordnar en remiss till kurator.


— Det är andra gången jag är på mottagningen, och det är betydligt lugnare i dag. Sjukskötersk­orna har gjort en stor insats, säger Gustav Beijer. 


En bidragande orsak till förbättringen är att Migrationsverket sedan i december kör en busstur mellan Riksgränsen och Kiruna dagligen. Tanken är att de asylsökande ska få en möjlighet att se något annat, men det gör även att patienter snabbt kan komma på läkarbesök och få sina behandlingar igångsatta. I takt med att läget normaliseras kan Åsa och Carina ta tag i hälsosamtalen. 



Dagen rullar på och patienterna passerar mottagningen i en strid ström. Efter tolv timmars arbete, vid åttatiden på kvällen, är det dags att stänga.


De kör den korta sträckan till lägenheten, kokar en kopp te och sätter sig för att plugga. De är 18 månader in i masterutbildningen i omvårdnad som de läser på distans vid Umeå universitet. Kunskaperna därifrån har varit till stor nytta, de känner sig tryggare i sina egna bedömningar. 


Klockan hinner bli framåt midnatt innan det är dags att krypa till sängs. Tankarna kretsar inte kring eventuella felbedömningar, utan kring alla kramar och vänliga ord de möts av dagligen.


— Efter att våra vägar skiljts åt hoppas jag att några av dem hälsar på oss i Kiruna — som vänner, säger Åsa.