Tema: Existentiell hälsa

Sjuksköterskan som blev diakon: ”Jag är inte rädd för mörka känslor”

Sjuksköterskan som blev diakon: ”Jag är inte rädd för mörka känslor”
Sara Ivarsson har märkt ett ökat intresse för existentiell hälsa. Förfrågningarna om att sjukhus- kyrkan ska komma och prata på avdelningarna har blivit allt fler. Foto: Nicke Messo

Som diakon inom sjukhuskyrkan möter Sara Ivarsson existentiella frågor varje dag. Att hon också är sjuksköterska har hon stor nytta av i sitt arbete på Mölndals sjukhus.

Det är lätt att upptäcka Sara Ivarsson när hon kryssar fram i huvudentrén på Mölndals sjukhus. Den gröna tröjan med vit krage skiljer ut sig bland blåa bussaronger och besökare i privata kläder. Grönt är diakonens färg i Svenska kyrkan och tillsammans med en präst och en pastor bemannar Sara Ivarsson sjukhuskyrkan här.

Sjukhuskyrka för alla

Hon rör sig hemtamt genom korridorerna när hon visar vägen till sitt arbetsrum en bit bort. Mycket av det själavårdande och stödjande arbetet sker ute på avdelningarna, vid sängkanten hos patienterna eller i personalrummen, men även i kyrkans lokaler på bottenvåningen.

– Hit är alla välkomna, patienter, närstående och personal. Vi finns här för alla som behöver oss, säger Sara Ivarsson.

Att bli diakon

  • En diakon har ansvar för kyrkans sociala arbete. Diakoner kan leda grupper i församlingen, arbeta med barn och unga, personer med missbruk, asylsökande eller i sjukhuskyrkan.
  • För att bli diakon krävs en högskoleutbildning inom ett vårdande yrke, till exempel socionom, psykolog eller sjuksköterska.
  • Man behöver ha en tro och en inre kallelse att bli diakon. Det krävs även en yttre kallelse – det vill säga att man är rätt person för ämbetet. Kallelsen prövas av stift och biskop, och om man blir antagen får man göra praktik och utbildningsdagar.
  • Studierna sker sedan vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut under ett år, eller två år på halvfart. Vid avslutad utbildning vigs man till diakon i det stift i Svenska kyrkan där man fått en tjänst.

Rummet är sparsamt inrett med en soffa, några stolar och ett skrivbord, men ger ett ombonat intryck. En Jesusikon på väggen och några miniatyrer på anslagstavlan är de enda religiösa symbolerna. Sara Ivarsson är noga med att berätta att sjukhus- kyrkan inte driver någon kristen mission.

– Jag pratar aldrig om Gud om personen inte vill det själv. För många handlar det bara om stödsamtal utan religion. En del säger att de vill att jag ska be för dem – om man är sårbar så kan en bön bära hopp.

Försöker sprida lugn

Ett sjukdomsbesked, vård i livets slut eller stress på jobbet kan väcka många svåra frågor och behov av stöd. Oro, sorg och smärta är vanligt hos dem Sara Ivarsson träffar.

– Jag är inte rädd för att möta starka känslor. Jag är där och jag är närvarande. Det handlar om att läsa av varje människa, det finns inget schema för hur man ska göra i varje situation. Men jag är lugn och försöker sprida lugnet vidare.

Jag är så tacksam för att jag förstår vad en diagnos betyder. Det ger mig en trygghet nu när jag jobbar i sjukhuskyrkan.

Det händer att svårt sjuka patienter vill veta vad Sara Ivarsson själv tror händer efter döden. Då brukar hon berätta om alla de som haft nära döden-upplevelser och sedan kommit tillbaka.

– Det finns ju mycket skrivet om det och de beskriver alltid samma sak – att de färdas genom en tunnel mot ett varmt ljus där de kan möta nära och kära. Det känns fantastiskt och en plats de inte vill lämna. Jag säger också att jag som kristen tror på att vi alla är omslutna av Guds kärlek genom våra liv, och när vi dör så möter vi Guds kärlek på ett nytt och ännu starkare sätt.

Sjuksköterska i grunden

Närbild på diakonen Sara Ivarsson där bara hennes hår, överkropp och händer syns, hon bär en grön tröja och ett halsband med ett diakonemblem.
Sara Ivarsson bär sitt diakonemblem i tjänsten. Det händer att folk har fördomar om diakoner, att de inte får dricka alkohol eller gifta sig, berättar hon. Celibattvånget avskaffades 1968. Foto: Nicke Messo

Att Sara Ivarsson skulle bli diakon visste hon redan när hon konfirmerade sig i tidiga tonåren. Sin gudstro har hon med sig sedan barnsben och viljan att hjälpa människor har alltid funnits där. För att bli diakon krävs en akademisk utbildning inom något vårdande yrke och Sara Ivarsson valde att läsa till sjuksköterska. Hon tog examen redan som 20-åring och planen var att arbeta flera år.

– Jag trivdes bra som sjuksköterska, men jag hade några svåra ögonblick. Jag minns till exempel att jag skulle ge morfin till en svårt sjuk patient, samtidigt som en annan behövde få sitt insulin. Jag blev väldigt stressad och ville egentligen bara stanna hos den första patienten tills morfinet hade börjat verka.

Drogs till kyrkan

Sara Ivarsson kände sig förtvivlad och bar med sig händelsen länge. Fram växte insikten om att hon inte måste vara den som ger sprutan, utan att hon är bäst och starkast i mötet med människor som är i kris.

– Jag kan vara en okej sjuksköterska, men tror att min gåva är att vara närvarande i svåra situationer. Det drog mig mot kyrkan där jag visste att jag skulle få göra det jag är bäst på.

Kyrka för alla

  • Sjukhuskyrkan finns på cirka 70 sjukhus i Sverige med cirka 300 medarbetare. Här arbetar präster, pastorer, diakoner, ordenssystrar och medarbetare med annan adekvat utbildning från de olika kristna trossamfunden.
  • På många håll i landet är det framför allt Svenska kyrkan och de olika frikyrkliga trossamfunden som samarbetar inom sjukhuskyrkan.
  • Sjukhuskyrkan är till för alla som rör sig på sjukhuset: patienter, närstående och personal. Anställda har strikt tystnadsplikt och skriver inte journal.
  • Personalen har kontaktuppgifter till olika religiösa samfund och hjälper till att förmedla en kontakt.

I drygt 30 år har Sara Ivarsson varit verksam som diakon och har arbetat bland annat för sjukhuskyrkan i Malmö och som stiftsdiakon vid Göteborgs stift innan hon kom till Mölndals sjukhus. Trots att det gått många år sedan hon arbetade kliniskt har hon haft mycket användning av sin sjuksköterskeutbildning.

– Jag är så tacksam för att jag förstår vad en diagnos betyder. Det ger mig en trygghet nu när jag jobbar i sjukhuskyrkan.

Personalstöd under pandemin

Egentligen skulle hon ha börjat sin tjänst här sommaren 2020, men redan i februari samma år ringde hennes nya chef och bad henne komma tidigare. Intensivvårdsavdelningen hade just fått sina första covidpatienter och ledningen förstod att det skulle behövas stöd till personalen på plats.

Diakonen Sara Ivarsson sitter i en soffa och samtalar med någon som bara syns som en suddig och mörk figur bakifrån i förgrunden av bilden. Sara håller handen utsträckt mot personen mittemot.
Personalstöd är en viktig del av Sara Ivarssons arbete. Foto: Nicke Messo

– Under flera månader satt vi i personalrummet på avdelningen när personalen slutade sina pass. De som ville kunde prata med oss och förhoppningsvis få lite redskap för hur man lämnar jobbet utan en alltför tung ryggsäck.

Del av krisledningsgruppen

I dag arbetar Sara Ivarsson mycket med personalstöd. Hon har enskilda samtal med anställda som kan handla om allt från stress till svåra upplevelser i arbetet och håller i utbildningar för personal om existentiella frågor kring livet och döden. Sara Ivarsson sitter också med i Sahlgrenska universitetssjukhus krisledningsgrupp. Om en stor kris inträffar i Göteborg kan hon räkna med att bli inkallad.

Vårdfokus / Nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för dig i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Vårdfokus sparar mina uppgifter
Skickar formuläret...
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida