Döende och dementa har fått bättre vård
Sedan Magdalena Andersson började arbeta med att stötta sjuksköterskorna i deras utveckling av vården har hon varit involverad i ett tiotal projekt, bland annat för vården av dementa.
Demensprojektet, för att försöka levandegöra kommunernas vårdprogram för demensvård, är ett exempel på projekt som har bedrivits över kommungränserna.
Magdalena Andersson samlade ihop demenssjuksköterskorna och psykiatrisjuksköterskorna i de fem samverkande kommunerna för att tillsammans diskutera hur programmet bäst skulle kunna införlivas i det vardagliga arbetet.
Magdalena ledde diskussionerna. Det avslutades med att projektdeltagarna själva höll föreläsningar om demensprogrammet för samtliga kolleger. För att så många som möjligt skulle kunna komma höll de samma utbildning vid fyra olika tillfällen. Av 150 sjuksköterskor kom drygt 100.
– Det var en hel del arbete med att sätta ihop föreläsningsserien men det var samtidigt väldigt utvecklande. Magdalena var den som fångade upp godbitarna ur våra diskussioner och drev oss framåt, säger Susanne Ahldén, psykiatrisjuksköterska i Hörby kommun.
Trots att målet redan är uppnått har gruppen fortsatt att träffas. En tanke de har är att försöka ta reda på hur sjuksköterskorna bäst ska kunna handleda och stödja personalen i deras arbete med dementa.
? Vi hade aldrig tidigare träffats. Nu har vi på köpet fått ett nätverk bestående av sjuksköterskor som arbetar med dementa och inom psykiatrin. Vi har fått en inblick i hur man jobbar med de här frågorna i andra kommuner, säger Eva Jönsson, demenssjuksköterska i Höör.
Själv tycker hon att hennes egen kompetens har blivit mer synlig genom projektet.
? Mina kolleger kommer i större utsträckning till mig nu med sina frågor kring demens.
Cecilia Johansson och Inga Holmberg arbetar båda som distriktssköterskor inom hemsjukvården i Eslövs kommun. Tillsammans med Magdalena bildar de en grupp vars uppgift är att förbättra vården i livets slutskede för dem som vårdas hemma.
– Vi tyckte att den palliativa vården var eftersatt i kommunen. Framför allt ogillade jag att det ofta sattes in oerfarna vak hos patienterna. Det kunde vara 18-19-åringar som just hade slutat skolan och som aldrig hade sett någon döende eller död människa, säger Cecilia Johansson.
Efter otaliga diskussioner och en del studiebesök i andra kommuner beslutade de sig för att försöka utnyttja kommunens bemanningspool. Till de undersköterskor som arbetar i poolen skickade de ut en förfrågan om vilka som skulle kunna tänka sig att ingå i en så kallad palliativ resurs. Deras uppgift skulle bli att rycka in hos de svårast sjuka patienterna, de som inte hade så lång tid kvar att leva.
Åtta nappade på idén. Cecilia, Inga och Magdalena satte ihop en kurs och gav undersköterskorna ett par dagars utbildning i palliativ vård. Var tredje vecka samlas de för att tillsammans ventilera olika problem.
? Det har blivit ett jättelyft jämfört med hur det var tidigare. Jag tycker att det känns väldigt tillfredsställande att veta att de som är svårt sjuka numera blir vårdade på ett bra sätt hemma, att det finns kompetens för det, säger Inga Holmberg.
I fjol fick den palliativa resursen i Eslöv ta emot föreningen BraVå:s hedersutmärkelse.
Nu har jobbet blivit både roligare och mer varierande men Cecilia Johansson tycker att det har varit svårt att få till det med tiderna.
? Allt som ska tryckas in i det ordinarie arbetet blir ett hinder. Bara för att vi blev involverade i det här projektet blev vi inte av med våra vanliga arbetsuppgifter. Men Magdalena har peppat mig, så nu när jag ska hålla en utbildning i palliativ vård för personalen på två boenden sa jag till min chef att jag måste få tid för att förbereda mig, vilket jag fick, säger Cecilia Johansson.