Vägen till svenska sjuksköterskelegitimation må vara lång och krånglig, men ge inte upp för ni behövs i vården! Det var budskapet som de nyanlända sjuksköterskorna fick av sina svenska kolleger när det nystartade nätverket Kollega till kollega hade sin första träff nyligen. Flera av faddrarna kom själva hit från andra länder för många år sedan.

Engagerade sjuksköterskor och barnmorskor

Ett tjugotal sjuksköterskor och barnmorskor samlades i konferensrummet hos Svensk sjuksköterskeförening. Majoriteten är engagerade svenskar som kommit för lotsa sina kolleger in i den svenska vården. Från målgruppen, nyanlända sjuksköterskor och barnmorskor, hade fem stycken kommit.

Stämningen är först lite trevande, men så snart kvällsfikat dukats upp och alla tagit för sig av te och smörgås flyter samtalen i mindre grupper på. Vid ett av borden sitter sjuksköterskan Valmont Freeman från Liberia. Hon har varit i Sverige i två år och läser svenska för vårdpersonal i Södertälje. Hon är här tillsammans med kurskamraten Melat Gebreyohannes från Etiopien, även hon sjuksköterska. Runt sig har de sällskap av flera kolleger som vill veta vill veta mer om dem. Vad har ni arbetat med i hemlandet? Hur långt har ni kommit med ansökan om svenska legitimation? Har ni jobb i vården?

Egna erfarenheter

kollega till kollega 2
Valmont Freeman, Melat Ghebreyohannes och Esmac Zadeh. Foto: Sanna Björkman

Operationssjuksköterskan Esmat E.Zadeh kom själv till Sverige för sexton år sedan från kurdiska Iran. För henne tog processen med att lära sig svenska och få sin legitimation godkänd drygt ett och ett halvt år. Mycket tack vare att hon var så envis.

Esmat E.Zadeh berättar hur hon hade resväskan med alla sina ägodelar packad när hon skickade iväg de 53 jobbansökningarna. Hon bodde då i Umeå och fick napp på ett äldreboende i Fruängen söder om Stockholm.

– Jag hade bestämt mig för att jag skulle få ett jobb och var redo att flytta var som helst för det. Så jag kom hit och det blev vägen in i vården för mig, berättar hon.

Idag arbetar hon som operationssjuksköterska vid ortopedoperation på Karolinska universitetssjukhuset och undervisar på specialistutbildningen för operationssjuksköterskor på Karolinska institutet.

Börja som undersköterska

Valmont Freeman och Melat Gebreyohannes säger att de sökt flera jobb som undersköterskor som de inte har fått.

– Ge inte upp, det gäller att vara envis. Vården behöver sjuksköterskor. Jag har kontakter på Löwenströmska sjukhuset och Karolinska så vi ska hjälpa er, säger Esmac.

Snart byts telefonnummer och e-postadresser. Innan mötet avslutas får de nyanlända sjuksköterskorna säga vad de önskar få hjälp med. Möte med studievägledare och en facebookgrupp kommer upp som förslag, men nummer ett för samtliga är jobb. Förhoppningsvis har de kommit en bit närmare när de träffas igen om en månad.