Det är inte mycket som tyder på att Sveriges största försvarsövning på mer än 20 år pågår. Det idylliska sörmländska landskapet, med sjöar och kohagar, badar i höstsolens mjuka sken. Det är knäpp tyst. Men bara någon kilometer bort rycker den samlade svenska försvarsmakten fram mot en simulerad fiende – just där vi befinner oss.

I Aurora 17 kommer angriparna från ett namnlöst land i öst, och spelas denna dag av bland annat amfibiesoldater samt luftburna jägare från Livregementets husarer, K3 i Karlsborg. De sistnämnda har landsatts och därefter spridit ut sig i ett vidsträckt område mellan Gnesta och Nyköping. Deras uppgift är att spana på och försvåra det svenska försvarets avancemang.

Övas för skarpa lägen

Även om de i dag spelar fiender så övar de på sina huvuduppgifter vid händelse av en konflikt. Detsamma gäller den lätta traumagrupp, LTG, som följer jägarna hack i häl. Deras kamouflerade kupoltält står vid en skogsäng, alldeles i närheten av fronten. Här jobbar en ST-läkare och två narkossjuksköterskor i full stridsmundering med att rädda livet på en soldat, spelad av en docka, som fått splitterskador i ansiktet. De genomför en trakeostomi för att frigöra luftvägarna.

Aurora 17_bild2
En simulerad soldat med splitterskador i ansiktet får en trakeostomi. Foto: Jonatan Westin

En av övningsledarna avbryter momentet och berömmer sjukvårdsteamet för en snabb insats. Att kunna ge adekvat vård under stor tidspress i denna svåra miljö, där fienden lurar runt hörnet och eldstrider kan utbryta när som helst, är den springande punkten.

– Soldaterna har bra skyddsvästar, vilket gör att skadorna i dag ser annorlunda ut jämfört med för 20-30 år sedan. Samtidigt är det milsvid skillnad mot vad man oftast ser i det civila. Det handlar om svåra extremitetsskador med stor blodförlust. Soldaterna här ute i skogarna kan sätta avsnörande förband, även på sig själva om det behövs, i väntan på hjälp, säger Fredrik, övningsledare, tillika kirurg vid Linköpings universitetssjukhus och före detta yrkesofficer. (I detta reportage använder vi bara förnamn, efter önskemål från de intervjuade.)

Flera vårdnivåer

I dag är allt på låtsas, men det handlar om att slipa färdigheterna och bli samkörda inför framtida skarpa uppgifter i form av utlandsmissioner – eller i värsta fall, krig på svensk mark.

Några av jägarsoldaterna som strider i skogarna runt omkring oss har under 22 veckor utbildats till att bli avancerade sjukvårdare. De ger nödvändig hjälp till sårade direkt på plats och transporterar dem sedan tillbaka till den lätta traumagruppen, där läkaren och sjuksköterskorna ser till att stabilisera läget och sedan förbereda för transport till en högre vårdnivå, som ett fältsjukhus. Det kan ske med helikopter, stridsbåt eller små terrängfordon, beroende på vad som är möjligt rent säkerhetsmässigt.

I vissa fall kan sjukvårdspersonal behöva följa med och ge vård under färden. Den typen av beslut fattas av den militära chefen, som har en roll motsvarande sjukvårdsledare. Att båda cheferna på denna lätta traumagrupp även jobbar extra som ambulanssjukvårdare är ett stort plus, de har kunskap om det arbete den legitimerade personalen gör. 

En eftertraktad kompetens

– Lite förenklat kan man säga att den lätta traumagruppens kapacitet när vi är grupperade motsvarar ett akutrum på ett större regionsjukhus, med viss intensivvårdskapacitet. Men vi kan inte hålla någon kvar här för långvarig vård, utan det handlar om att åtgärda det mest akuta och sen få patienten till en mer ordnad situation, säger Joel.

Till vardags jobbar Joel som narkossjuksköterska i Skövde. För några år sedan tjänstgjorde han på en lätt traumagrupp i Afghanistan, och sedan dess har han varit kvar på förbandet vid K3 som deltidsanställd.

Sjuksköterskorna Mathias och Johnny har liknande bakgrunder, från narkos och ambulanssjukvård.

Den typen av kompetens som de besitter är hett eftertraktad av försvarsmakten, men inte helt lätt att få tillgång till – av flera anledningar. Varje regemente och förband bestämer själva vilka sjukvårdsresurser de vill ha och hur de ska användas praktiskt. Många med legitimation inom ett vårdyrke anställs på deltid, och tjänstgör bara några veckor per år eller kanske några månader om de åker på utlandsmission.

Övas både militärt och i sjukvård

Men den personal som eftersöks ska ha relativt lång medicinsk erfarenhet och allra helst en militär bakgrund. I alla fall om de ska ingå i den lätta traumagrupp som tillhör K3:s regemente.

Vårdpersonalen måste kunna hålla jämna steg med jägarsoldaterna och får därför genomgå samma fysiska tester. De ska kunna vara ute med soldaterna under längre perioder, avsnörda bakom fiendelinjer utan större förnödenheter, och bedriva vård endast med de hjälpmedel som får plats i en ryggsäck.

Vårdpersonalens militära chefer lägger upp ett årligt schema, utifrån hur mycket var och en kan komma ifrån sitt civila arbete. I schemat fokuseras det inte bara på att underhålla och utveckla de medicinska färdigheterna, utan det förekommer även rena militära övningar med övriga delar av förbandet. Allt för att de ska vara sammansvetsade.

Bemanningskrisen försvårar

Ytterligare en utmaning för försvarsmakten är det ansträngda bemanningsläget inom sjukvården, som kan göra att arbetsgivaren inte vill släppa ifrån sig personal. Försvarsmakten har lagen på sin sida och kan köra över de civila arbetsgivarna om det blir dragkamp om en person som har anställning hos båda, men det är en väg man helst inte använder. Det är nödvändigt med dialog och goda relationer.

– Att jag ofta får komma ifrån mitt arbete på sjukhuset i Skövde beror till viss del på att staden har nära band till det militära, med flera regementen i närområdet. Samtidigt förstår min arbetsgivare att det är försvarsmakten som står för mycket av min kompetensutveckling. Vi övar väldigt mycket på svåra trauman, på ett sätt som vi inte gör i det civila, säger Joel.

Aurora 17_bild5
Även i krigssituationer är det viktigt med dokumentation. Foto: Jonatan Westin

Ligger långt fram i utveckling

Det finns ytterligare fördelar som arbetsgivarna i vården borde ta i beaktande, tycker Johnny, som tidigare jobbat inom ambulansen i Mälardalsområdet. Han menar att det militära ligger flera år före vad gäller bland annat medicinsk materiel.

– De blodstillande kompresser och thoraxnålar som var standard när jag kom in i försvarsmakten 2011 saknas fortfarande inom de flesta ambulanser. Jag vet inte om det handlar om kostnader eller okunskap. Men vi får i alla fall lära oss hantera ny medicinsk utrustning tidigt, som kan komma den civila sjukvården till nytta, säger han.

Svensk militär kan sägas ligga i framkant, med snabb implementering av den senaste medicinska forskningen. Det är inte många andra nationer som har så avancerade enheter av typen lätt traumagrupp, med legitimerad vårdpersonal, långt framskjutet i stridpositionerna.

Prisades för fältsjukvård

För två år sedan vann försvarsmakten, med representanter från bland annat Livregementets husarer (K3), guldmedalj i en internationell tävling. Tävlingsdeltagarna bedömdes utifrån Tactical Combat Casualty Care, TCCC, som är evidensbaserade riktlinjer för hur man bäst omhändertar skadade i extrema miljöer.

Metoden grundades på erfarenheter och studier från konflikterna i Afghanistan och Irak. Bland annat har man sett att 70 procent av de soldater som skadas svårt avlider inom tio minuter, ofta på grund av svår blodförlust.

Det var även under de inledande svenska missionerna i Afghanistan som konceptet med lätta traumagrupper växte fram. Till en början användes ett system med avancerad sjukvård på permanenta platser. Men de allt hårdare striderna, med svårt skadade, fick försvarsmakten att tänka om.

Används även vid terrordåd

TCCC handlar bland annat om hur avsnörande förband används på bästa sätt och hur bröstkorgsskador samt ofria luftvägar hanteras mest effektivt. Metoderna lämpar sig inte enbart för strid utan även vid terrorattacker. Vissa polisenheter har börjat använda konceptet och har med hjälp av detta räddat livet på både offer och gärningsmän.

De svenska sjuksköterskorna som ingår i en lätt traumagrupp tränas för att kunna nå fram till- och hjälpa skadade soldater under beskjutning och i terräng som kan vara minerad. I vissa fall kan det bli nödvändigt att själva ingripa i striderna och bekämpa fienden. Något som en del inom sjukvården troligen kan se som omoraliskt, eller åtminstone som ett svårt etiskt dilemma.

– Till skillnad från legitimerad personal på ett fältsjukhus så bär vi inte röda kors, vi har avsagt oss Genèvekonventionens skydd för att kunna följa med förbandet fram och ge den bästa vården så tidigt som möjligt. Att vi bär vapen och stridsväst ska mer ses som att vi behöver kunna försvara våra patienter och oss själva. Samtidigt hjälper vi även civila och skadade fiendesoldater, säger Fredrik.

Vården har en del att lära

Samtidigt riskerar vårdpersonalen att behöva se och ta hand om svårt skadade eller dödade kamrater. De flesta som Vårdfokus träffar har sluppit det sistnämnda, men sjuksköterskan Mathias vårdade skadade svenskar när han tjänstgjorde på en militär ambulans i Afghanistan.

– Allt är annorlunda. Det är en väldigt speciell miljö med ständiga hot runt omkring. Men på något sätt fokuserar man på att lösa uppgiften. Reaktionen kommer egentligen efteråt. Men där tycker jag att försvarsmakten har blivit bra, med avlastningssamtal, kamratstöd och liknande. Det finns en kultur av att utvärdera hela tiden, och att öva väldigt mycket. Det kan sjukvården behöva lära sig av, säger Mathias.