Inez är död och nu ligger hon i famnen hos sin pappa. I samband med en rutinkontroll i slutet av graviditeten upptäcktes det att hennes hjärta slutat slå och nu försöker föräldrarna förstå det ofattbara. De kommer aldrig att få lära känna sin dotter och bilden av deras framtid har skoningslöst ryckts ifrån dem.

Fyller en lucka

Filmen följer sedan Denize och Filip under tre års tid. Från de första dagarnas kris på sjukhuset där de turas om att hålla sin dotter, namngivningsceremonin i sjukhuskapellet med alla nära och kära, till begravningen och sedan den långa återgången till livet efter Inez.

– Det har aldrig funnits en liknade film och jag tror att den kan hjälpa till att lyfta ett jätteviktigt ämne. Föräldrarnas situation skildras på ett värdigt och fint sätt långt från amerikanska dramer, säger barnmorskan Frida Bladh som arbetar som sektionsledare på bb i Helsingborg.

Frida Bladh beskuren 1.jpg
Frida Bladh.

Efter begravningen är Denize sjukskriven en längre period och Filip går tillbaka till jobbet. Denize besöker Inez på kyrkogården nästan varje dag och hon vårdar omsorgsfullt platsen som ännu inte fått någon gravsten. Filip försöker träna och träffa vänner, men det blir inte riktigt som förr.

Bra bemötande

Barnmorskan Frida Bladh hörde talas om filmen redan i våras. Även om hon själv sällan träffar familjer som drabbats av intrauterin fosterdöd vet hon att det är något som berör många av hennes kolleger på förlossningen och gynavdelningen.

– Jag tror att det flesta familjer är nöjda med bemötandet. Personalen är bra på att ta hand om dem och låta dem få tid tillsammans med sitt barn. Samtidigt är det alltid bra att prata om detta svåra ämne och förstå mer om vad föräldrarna går igenom, säger hon.

Frida Bladh tog kontakt med filmaren Karin Ekberg och fick möjlighet att se filmen på en förhandsvisning för några veckor sedan. Det ledde till att Efter Inez just nu visas för all personal på kvinnokliniken vid Helsingborgs lasaretts i samband med deras teamdagar. Karin Ekberg deltar i diskussionerna efter filmvisningen med personalen. Under åren hon filmade Denize och Filip fick hon se hon vården genom deras ögon.

Karin Ekberg beskuren 1
Karin Ekberg. Foto: Sanna Björkman

Partnern får mycket ansvar

– Vården är bra på att lotsa in i allt det praktiska, men sedan blir det väldigt tyst och mycket fokus på det medicinska. Denize kallas till kurator men aldrig Filip. Jag tycker att de borde kallas per automatik. Mycket ansvar läggs på partnern som ska klara av att ta hand om så mycket, säger Karin Ekberg.

Hon hoppas att filmen kan användas för alla som vill arbeta med kvalitetsförbättrande åtgärder i mötet med föräldrar som förlorar barn i magen och säger att hon gärna åker ut och pratar med vårdpersonal med utgångspunkt från filmen.

Personligt engagemang

Sitt eget engagemang i ämnet fick Karin Ekberg när hon gjorde dokumentäreren ”Att skiljas” där hon riktar kameran mot sina egna föräldrars skilsmässa. I filmen framkommer att föräldrarna förlorade ett barn strax efter förlossningen några år innan Karin Ekberg föddes. De fick varken hålla eller se barnet och hade inga bilder eller minnen att förhålla sig till. 

– Jag märkte att det var just den historien som berörde folk och efteråt var det många som kom fram till mig och vill berätta om sina egna upplevelser. Det sammanföll med en period i livet då flera av mina vänner fick barn och jag såg att hur stark relationen till barnet är redan under graviditeten.

För Denize och Filip kommer Inez alltid att vara en del av deras gemensamma historia. På återbesöket på sjukhuset får de veta att det inte gick att fastställa någon dödsorsak, något som sker för mellan tio till tjugo procent av alla barn som dör i magen. På ett sätt blir en lättnad för Denize, det var inte hennes fel. Sakta tänds en gnistra av hopp.