Ett värdigt fredspris – som inte räcker långt
Att Denis Mukwege tilldelats Nobels fredspris gläder barnmorskan Marie Börjesson, som jobbat med honom på Panzisjukhuset i Kongo. Men hon tror inte att uppmärksamheten förändrar grundproblemet; att våldtäkter används som vapen för att skapa kaos i det krigshärjade landet.
Barnmorskan Marie Börjesson jobbar i dag med hiv-patienter på infektionsmottagningen vid Östra sjukhuset i Göteborg. Bakom sig har hon mer än 20 års erfarenhet av arbete inom olika hjälporganisationer i Afrika.
Våren 2004 kom hon till östra delen av Demokratiska republiken Kongo som koordinator för ett EU-stött humanitärt projekt på Panzisjukhuset. Det hade startats några år tidigare av gynekologen och kirurgen Denis Mukwege, för att hjälpa kvinnor som hade överlevt sexuellt våld.
Läs även: De får Nobels fredspris för kampen mot sexuellt våld
Tiotusentals har fått hjälp
Den första patienten som togs emot hade utsatts för en gruppvåldtäkt och därefter blivit skjuten i vaginan och låren. Det extremt grova våldet sågs till en början som en engångsföreteelse, men snart strömmade patienterna in och i dag har tiotusentals fått livräddande kirurgi och vård.
– I det projekt jag ansvarade för jobbade vi med att ge basal humanitär hjälp till de kvinnor som vistades på sjukhuset, under behandlingar som kunde pågå i uppåt två år. Vi gav dem mat, kläder och basala hygienartiklar. Vi lärde dem olika hantverk, som att sticka och tillverka korgar, för att de skulle kunna försörja sig själva. Många hade fördrivits av sina familjer, eller så fanns det inget att återvända till för hembyn var ödelagd, säger Marie Börjesson.
Läs även: Drömmen är att bli fri från ondskan
Extremt våldsamma övergrepp
Hon minns att kvinnorna som kom till sjukhuset var svårt fysiskt sargade och traumatiserade. En del hade hållits som sexslavar i månader av milisgrupper och våldtagits av tio män i rad. Våldtäkterna slutade ofta med att någon sköt sönder kvinnans underliv med sin pistol, eller tryckte upp en bajonett eller en trädgren.
– Det tog lång tid men efterhand kunde vi se en förvandling. När kvinnorna blev respekterade och mötta med värdighet var det som att livet återvände. Vi spelade musik för dem och snart var det flera som började sjunga med och dansa, säger Marie Börjesson.
”Tagen av hans värme”
Andra ljusa minnen som Marie Börjesson bär med sig från tiden på Panzisjukhuset kretsar kring Denis Mukwege sätt att bygga starka relationer. Hon berättar om hur han, lång och reslig, la armen kring de kortvuxna kvinnorna och pratade kärleksfullt och vänligt.
– Jag blev alldeles tagen av den värme som han visade. Kvinnorna hade utsatts för hemska saker av män, ändå kände de trygghet och hade stort förtroende för honom. Han är en person med stor pondus men som kan möta alla på en jämbördig nivå, inte ifrån ett ovanperspektiv, säger Marie Börjesson.
När hon nåddes av beskedet att Denis Mukwege fått Nobels fredspris tänkte hon ”äntligen, det var på tiden”. En mer välförtjänt utmärkelse är svår att tänka sig. Marie Börjesson skickade en personlig hälsing till honom genom en av sina kontakter på Panzisjukhuset
– Personalen där gör livsavgörande insatser varje dag, med sina egna liv som insats. Mordhot och attentatsförsök har förekommit vid flera tillfällen.
Vilken nytta gör ett pris?
Men Marie Börjesson är tveksam till om fredspriset kan vara starten på en verklig förändring av läget i Kongo. Denis Mukwege har tidigare förärats FN:s pris för mänskliga rättigheter, Olof Palmepriset, Right Livelihood-priset och Sacharovpriset utan att det gjort någon större skillnad.
Han har själv sagt att en utmärkelse inte betyder något om det inte samtidigt gör nytta i kampen mot den ondska som han har gjort till livsmission att bekämpa. Marie Börjesson är orolig för att det mest blir ett sätt för västvärlden att döva sitt dåliga samvete.
Våldtäkter som vapen
Under perioden 1996-2003 härjades Kongo av inbördeskrig, och sedan dess har läget varit turbulent. Under hela perioden har våldtäkter använts som ett vapen. Övergreppen förstör inte bara kvinnornas liv, det splittrar familjer och samhällen. Det används för att fördriva befolkningen från områden som är rika på den hett eftertraktade mineralen kobolt, som används till batterier i mobiltelefoner och annan teknisk apparatur.
– Rebellstyrkor, företag och andra aktörer har ett intresse av att det råder kaos i de aktuella områdena. Då kan de lägga beslag på mark och ostört bryta kobolt. Samtidigt står omvärlden som handlingsförlamad, vi vill bara ha den senaste telefonen eller datorn och tänker inte på konsekvenserna, säger Marie Börjesson.
Fortsatt engagemang
Även om hon inte varit ute på några fler internationella uppdrag sedan hemkomsten från Kongo 2005 har hon under alla år haft starka intressen i – och kontakter med Panzisjukhuset. Hon och hennes man var pådrivande för att en svensk stiftelse skulle donera pengar till nya lokaler för sjuksköterskeutbildningen på sjukhusområdet.
Utbildningen är i dag högt rankad, men många har inte råd att utbilda sig. Därför startade Marie Börjesson tillsammans med sin familj en ny stiftelse där de samlar in stipendiepengar till blivande sjuksköterskor.
– Pengarna skickar vi direkt till vår närmsta kontakt på Panzisjukhuset, så vi vet att de går oavkortat till rätt ändamål. Det känns bra att göra någonting. För så är det, vi kan alla bidra på något sätt – bara vi öppnar ögonen.