− Att komma in på ett rum där en patient fått hjärtstopp och inte veta om det finns ett beslut om HLR är jättejobbigt. Det vill man inte uppleva som sjuksköterska – ändå händer det, säger Mona Pettersson vid universitetet i Uppsala

Hon har själv arbetat inom cancervården i 15 år. De senaste åtta åren har hon forskat kring det som kallas "Ej HLR-beslut". Nästa vecka lägger hon fram sin doktorsavhandling i ämnet.

Otydliga beslut

Det är läkare som ska fatta beslut om att hjärt-lungräddning inte ska ges. Det görs ofta i cancervård eller annan vård då patienten har en dålig prognos och har små chanser att överleva ett hjärtstopp med god livskvalitet.

Tyvärr visar både forskning och praktisk erfarenhet att besluten om Ej HLR kan vara otydliga och dokumenteras otydligt. Dessutom fattas beslutet ofta sent i sjukdomsförloppet. Om en patient inte har ett beslut om Ej HLR ska hjärt-lungräddning inledas inom 60 sekunder efter ett hjärtstopp.

− Särskilt inför kvällar, nätter och helger vill man som sjuksköterska veta att det finns ett genomtänkt beslut och att det är kommunicerat, det är jätteviktigt. Tyvärr får sjuksköterskorna, av olika skäl, inte alltid så tydliga beslut i tid från läkarna.

Ska patienten informeras?

Mona Pettersson har i sina studier intervjuat både sjuksköterskor och läkare om hur de ser på Ej HLR-beslut och det är tydligt att de har olika perspektiv. Det kan leda till etiska konflikter som handlar om vid vilken tidpunkt besluten ska fattas, om patient eller anhöriga ska vara delaktiga i beslutet och om de ska få information.

Mona Pettersson (Fri).jpg
Mona Pettersson disputerar på sin avhandling om Ej HLR-beslut på fredag den 23 november vid Uppsala universitet. Foto: privat.

− Sjuksköterskor arbetar nära patienterna och vill gärna att patienter och deras anhöriga får information om Ej HLR-beslut i god tid så att de kan prata öppet om det och ge extra stöd. Men här kan läkarna ha ett annorlunda perspektiv. Ibland väljer de att inte informera om beslutet eftersom de bedömer att det kan göra mer skada än nytta för patienten. Till exempel genom att hoppet tas ifrån dem.

Svårigheten ligger i att bedöma om informationen gör mer skada än nytta och här är läkares och sjuksköterskors perspektiv olika.

Kan se sin egen journal

En webbenkät som Mona Pettersson skickade till läkare och sjuksköterskor på 16 avdelningar inom onkologi och hematologi, visar att sjuksköterskor i högre grad än läkare tycker att det är viktigt att patienterna är informerade om och delaktiga i Ej HLR-beslut.

− Numera har man ju ytterligare en sak att ta hänsyn till och det är patienternas möjligheter att själva ta del av sina journaler. Att patienten eller anhöriga själva ser beslutet där utan att tidigare ha fått information kan göra ännu mera skada, säger hon.

I enkäten frågade hon också om vad som är viktigast att ta hänsyn till inför ett Ej HLR-beslut. De tre första punkterna var läkare och sjuksköterskor eniga om:

  • Patientens prognos.
  • Patientens chans till överlevnad och livskvalitet efter återupplivning.
  • Patientens rätt till en fridfull död.

Men som fjärde viktigaste punkt angav sjuksköterskorna "patientens autonomi" medan läkarna angav "att inte skada".

Ökad förståelse

Mona Pettersson tycker att det är viktigt att det synliggörs att läkare och sjuksköterskor har olika perspektiv och att det måste diskuteras mycket mer än vad som görs i dag.

Hon hoppas att hennes forskning ska ge läkare och sjuksköterskor insyn i varandras perspektiv och leda till ökad förståelse så att patienterna ska få samma information från alla parter och en säkrare vård i livets slut.

− Sjuksköterskor och läkare har ett gemensamt ansvar att kommunicera med varandra. Dessutom måste det finnas system för hur det rapporteras. Det är fortfarande ett stort problem att sjuksköterskor inte alltid vet vad som gäller, säger Mona Pettersson.

Avhandlingen Competence and communication: Do not resuscitate decisions in cancer care läggs fram vid Uppsala universitet fredag den 23 november.