Sjuksköterskan Linda Zetterström arbetar på en allmänpsykiatrisk avdelning inom vuxenpsykiatrin på Helsingborgs lasarett. Hon möter patienter med affektiva sjukdomar; bipolär sjukdom och djupa depressioner, eller med instabilt personlighetssyndrom och självskadebeteende.

Medelvårdtiden på avdelningen, där hon har arbetat i ett år, är tio dagar och patienterna är män och kvinnor mellan 18 och 65 år. Gemensamt för dem är att de har tappat fotfästet och behöver hjälp.

Hjälp att hitta rätt åtgärd

Linda Zetterström vill ge dem något annat än neuroleptika och lugnande mediciner och har tagit fram ett verktyg som ska ringa in omvårdnadsprocessen, göra omvårdnadsproblemet tydligt och identifiera vilka åtgärder som behövs för att patienterna ska få bästa möjliga stöd.

verktyg i psykiatrin
Såhär ser verktyget ut.

– Mitt syfte med de akutlappar jag har skapat är både att stärka omvårdnaden kring patienterna och att hjälpa dem förstå sig själva genom att försöka sätta ord på sina känslor, säger hon.

Inspiration till verktyget kommer från olika håll. Från omvårdnadsteoretikern Phil Bakers Tidvattenmodell och från en egen metod med kodord som hon tog fram när hon, för tre år sedan, var skötare på samma psykiatriska avdelning.

– Då träffade jag många patienter med självskadebeteende och jag började att ge dem kodord, som blåbär, eller banan, eller något annat som hejdade dem innan de fick en impuls att skära sig. Ordet stoppade impulsen och sedan kunde vi genom samtal tillsammans leda tankarna i en annan riktning.

Gör lapparna tillsammans

För ett år sedan blev Linda Zetterström färdig sjuksköterska och ganska snart hade hon utvecklat det verktyg hon nu använder. Lapparna är inte färdigproducerade eftersom idén bygger på att hon och patienten gör dem tillsammans. De fungerar som en guide i samtalet.

– Lapparna målas gröna, orange eller röda. Om patienten väljer grönt är måendet hanterbart och vi pratar om vad som behövs för att lugnet ska bibehållas. Orange innebär ökad ångest och att patienten beskriver hur det känns och vad som behövs för att dämpa ångesten. Röd färg står för panikångest.

Att patienten skriver ner vilka åtgärder som är önskvärda för att må bättre är en viktig del i verktygsmodellen. Det är patienten som ska hitta ord för sina symtom och som ska komma på vad som behövs för att dämpa en ökande ångest. Det kan vara en isklamp på bröstet, vilket enligt Linda Zetterström är förvånande effektivt, att andas i en påse eller att lyssna på musik.

– Min roll är att lyssna och att hjälpa patienterna att hitta ord för hur de känner. Att sätta ord på sina känslor är ett sätt att lära känna sig själv. Det hjälper också patienten att förstå att ångesten inte är dödlig eller farlig. Att beskriva vad den består av – ilska eller rädsla – gör också att man bättre förstår sin kropp.

Skapar bättre relationer

Verktyget innebär mer samarbete mellan sjuksköterska och patient och det hjälper Linda Zetterström att bygga relationer med patienterna. Det är för relationernas skull hon har valt att arbeta inom psykiatrin. Hon vill möta och lära känna hela människan.

Verktyget är en hjälp i arbetet. För egen del, men också som ett underlag i sjuksköterskornas omvårdnadsgrupp. Lapparna med patienternas egna formuleringar gör det lättare att se vilken hjälp som behövs.

Nu vidareutbildar sig Linda Zetterström till specialistsjuksköterska inom psykiatrin. Hon har varit på ett par högskolor och berättat om verktyget för blivande sjuksköterskor. Och nu har chefen på avdelningen bett henne att berätta om det för kollegerna. Hon hoppas att metoden ska sprida sig.

– Det bästa med lapparna är att varje patient får berätta om sina känslor och vad han eller hon behöver för att må bättre. Responsen är väldigt positiv. Många säger att de känner sig sedda och lyssnade på, på ett sätt som de inte gjort tidigare.