Frida Moisto är sjuksköterska på en onkologisk vårdavdelning. Hon möter människor som går igenom krävande behandlingar, är ett stöd när tillintetgörande besked ges och finns där i det sista palliativa skedet. Arbetet kan få henne att känna att livet är orättvist och vissa dagar är hon som svart inuti. Nu har hon hittat ett sätt att bli av med det svarta.

Frida Moisto skriver. Det har hon alltid gjort och drömmen om att bli författare har funnits där sedan hon var liten. Nu har det hänt. Hon har skrivit en bok – en deckare som hon gett ut på eget förlag.

"Börja med en hobby"

– När jag blev sjuksköterska för tio år sedan fick jag rådet att börja med en hobby. "Det behövs för att bli fri från det jobbiga du upplever i arbetet", sa man. En del av mina vänner red, andra tränade mycket, men jag hade liksom inget som var mitt. Det har jag nu, säger hon.

Skrivandet hjälper henne att bli av med det svarta. Ju dystrare arbetsdagar desto mer och intensivare hamrar hon på tangentbordet. Än så länge är en bok utgiven. Hon hade först tänkt skicka manuset till de stora förlagen, men när hon hörde att de får flera tusen deckarmanus varje år och ger ut två eller tre valde hon en annan strategi.

– Jag tänkte att mitt manus hade väldigt små chanser, därför bestämde jag mig att ge ut boken själv. Jag tryckte den i 2 000 exemplar och nu har de sålt slut så jag har beställt 2 000 nya hos tryckeriet.

Rättigheterna till hennes andra bok – för en sådan är redan på gång – har köpts av ett litet bokförlag i Malmö. Som dessutom kommer att ge ut den första boken i pocket och som lyssnarbok.

Kräver ingen ork

Hon är småbarnsmamma och sjuksköterska och har ändå tid och ork att skriva böcker. Frida Moisto säger att hon har valt bort tv:n och att hon skriver när barnen har lagt sig. Dessutom finns en föräldraledig pappa till barnen och föräldrar som avlastar ibland. Och alldeles bortsett från det tycker hon inte att skrivandet kräver någon ork.

– Att skriva ger mig energi och ju mer jag jobbar desto mer skriver jag. Behovet är som störst efter en tung arbetsdag. Om jag känner mig så där svart inuti hjälper det att få vara superelak i skrift.

Hon har fått en del reaktioner just på det superelaka. Hon som är en så snäll och empatisk sjuksköterska – var kommer det ifrån? Helt och hållet påhittat. Frida Moisto hittar på en karaktär och när hon skrivit ett tag får den fiktiva personen ett eget liv. Fast viss inspiration till mordet på en skrupelfri försvarsadvokat fick hon efter att ha läst ett par våldtäktsdomar.

– Jag ställde mig frågande till domarna och ville lära mig mer så jag gick till biblioteket och läste allt jag kom över om våldtäktsdomar. Jag hade redan ett engagemang för utsatta kvinnor och efter att ha läst på blev jag ännu mer engagerad – och så där envis som jag kan bli. Då satte jag i gång att skriva.

En stark hjältinna

Den slemme advokaten blir alltså mördad och hans drogberoende dotter kidnappad. Misstankarna vänds mot en samtalsgrupp för utsatta kvinnor och den som får ta sig an fallet är kriminalkommissarie Lisa Engström. En annan drivkraft hos Frida Moisto var att skapa en hjältinna utan alkoholproblem och fallenhet för operamusik. Läsaren ges snabbt prov på den unga kommissariens styrka genom att i bokens början få möta henne i thaiboxningsringen.

– Jag har skrivit en bok jag själv vill läsa med en stark hjältinna som inte tar någon skit. Den enda person som är hämtad från verkligheten är en kärlkirurg och kapitlet där han är med har jag skrivit med hjälp av honom.

För Frida Moisto har det varit viktigt att ingen ska kunna känna igen sig som en karaktär i boken. Av respekt för dem hon känner – och har mött. Det gäller inte minst sjukvårdspersonal. När hon och familjen drabbades av svår sjukdom insåg hon hur mycket de betyder.

– Vår dotter var så sjuk att det under ett helt år var ovisst hur det skulle gå. Under den tiden upptäckte jag hur otroligt viktigt det är med inkännande och närvarande personal. Jag kommer ofta tillbaka till känslan av hur det var under den tiden.

Borstade av sig "Roland"

Erfarenheten fick henne också att inse vad som är viktigt i livet. Att det finns betydligt viktigare saker än att få svidande kritik av något hon skrivit. Efter dotterns sjukdom borstade Frida Moisto av sig en "Roland" som länge suttit på hennes axel och sagt att hon inte duger.

– Jag har alltid varit självkritisk och aldrig trott på att det jag har skrivit duger. Så när det här hände kunde jag göra slut med "Roland". Borsta bort honom från axeln och säga till mig själv: jag är en bra sjuksköterska och jag kan skriva och det gör inget om det bara är för mig själv. Jag slutade vara rädd.

En väninna som läste hennes manus innan boken gavs ut tyckte att hon skulle ta bort något av det mest brutala. Det har hon gjort. Men en hel del finns kvar.

– För mig måste det jag skriver i en deckare vara riktigt svart. Fast jag har lärt mig att hur brutala saker jag än hittar på kan det aldrig slå verkligheten. Förresten finns det faktiskt lite kärlek i boken också. Inte bara ond bråd död.