Sedan den 1 januari 2018 är det i första hand vårdgivarna alternativt patientnämnderna som ska svara på klagomål från patienter och närstående. När Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, får in klagomål som inte redan besvarats av dem som vårdat patenten överlämnas de därför till vårdgivaren. 

Under 2018 lämnade myndigheten över drygt 1 800 sådana klagomål till vårdgivare. Myndigheten har nu undersökt hur 154 av dessa hanterades och hur patienterna upplevt det.

Olika svar

I 77 procent av fallen uppger vårdgivaren att patienterna har fått en förklaring till händelserna. Men bland patienterna är det bara 38 procent som säger sig ha fått en förklaring, och endast 10 procent att de har fått tillräckliga förklaringar till de händelser de klagat på. Detta trots att nästan alla vårdgivare har rutiner för hur de ska ta hand om och utreda klagomål.

Granskningen ger dock inte svar på i vilken utsträckning detta kan förklaras av att svaren inte har stämt överens med patienternas egna förväntningar.

Resultatet visar också att många patienter inte upplever att de har blivit kontaktade av vårdgivarna, trots att vårdgivarna själva säger att de har kontaktat dem.

Enligt Ivo tyder resultaten av granskningen på att vårdgivarna varken lyckats upprätta en god kommunikation med patienterna eller förmedla informationen på ett bra sätt.

Låter inte patienterna delta

Ivo understryker vikten av att lyssna på patienternas erfarenheter. Dels kan det höja kvaliteten på den vård som ges, dels kan det förebygga att allvarliga händelser och vårdskador inträffar. Trots det anger vårdgivarna bara i 30 procent av fallen att patienten fått möjlighet att delta i patientsäkerhetsarbetet.

Ivo har också analyserat samtliga klagomål som kom in till myndigheten under 2018 och som handlade om information och delaktighet. Enligt myndigheten vittnar patienternas berättelser om hur viktigt det är att få vara med och påverka sin egen vård och få tydlig information. I klagomålen har Ivo sett att brister i delaktighet och information bidragit till såväl försenade diagnoser som felaktiga behandlingar.