Oron började så snart hon kom hem från sjukhuset. Var barnet för varmt? För kallt? Andades han? När sonen sov höll tankarna på plötslig spädbarnsdöd Maria Wigbrandt vaken - rädd att missa ett eventuellt andningsuppehåll.

Sömnbristen fick oron att fortplanta sig i Marias bröst och snart såg hon olika sjukdomssymtom också hos sina två äldre barn. Oroade hon sig inte för barnen trodde hon att hon själv skulle dö.

– Det var som jag för första gången blev medveten om döden och att den kunde drabba någon i min omgivning.

Uppmärksam kollega

I samband med att hon fick en bröstböld sökte hon vård på gynakuten där hon också jobbade som sjuksköterska.

– När jag kom dit var det en kollega som reagerade direkt. Hon kände inte igen mig, tyckte att jag pratade konstigt och såg till att jag blev inlagd. Det är jag så tacksam för i dag.

På sjukhuset fick Maria börja med antidepressiva och skrevs ut ganska snart. Men hemma mådde Maria allt sämre. Hon såg personer utanför huset som hon trodde bevakade henne och sonen Fabian. Till slut blev Maria inlagd inom psykiatrin och fick diagnosen post partum psykos, en ovanligare släkting till förlossningsdepression som drabbar omkring en av tusen nyförlösta kvinnor per år.

Fick elbehandling

Maria sattes in på antipsykotiska läkemedel, men fick svåra biverkningar. Till slut återstod bara ett behandlingsalternativ, ECT.

– Jag vägrade och slogs rent fysiskt med personalen på väg till den första behandlingen. Från att ha vårdats frivilligt blev jag då tvångsomhändertagen. Men i dag kan jag säga att jag aldrig skulle ha överlevt utan ECT.

Direkt efter första elbehandlingen vände det. Aptiten kom tillbaka, Maria kände sig starkare och bättre än på länge. De tolv planerade ECT-behandlingarna kunde minskas till sju och snart var hon hemma hos familjen igen.

Bearbetar genom att berätta

I dag har det gått 15 år sedan Maria insjuknade och hon är helt återställd. Hon arbetar som barnmorska inom mödravården och har flera gånger berättat offentligt om sin sjukdom. Hon ser det som en del av sin egen bearbetning.

– När jag blev sjuk hade jag aldrig träffat någon som drabbats själv. Nu tror jag medvetenheten är större. I mötet med mina gravida pratar jag mycket om vad de behöver vara uppmärksamma på, speciellt partnern har en viktig roll här. Jag har stor användning av min erfarenhet och är snabb på att fånga upp symtom.