Just nu är jag jättetrött.” Yvonne Larsson har inte långt till tårarna när hon sätter sig på en stol i lunchrummet. Arbetskamraten Camilla Glader lägger en tröstande hand på hennes arm.

— Jag brukar säga att hade vi inte varandra skulle det vara ännu tuffare. Det är klart man blir trött. Trött och sliten, säger hon.

De två tillhör den lilla kärntruppen på 11 fast anställda sjuksköterskor i Avesta kommun. Sedan ett par år tillbaka går verksamheten inom hemsjukvården och äldreboendena runt med hjälp av ett stort antal bemanningssjuksköterskor, för närvarande är det omkring 15 inhyrda.

Svårt att hinna med

Yvonne Larsson är sjuksköterska på ett av Avestas särskilda boenden med sammanlagt 78 äldre. Hon är omvårdnadsansvarig för 30 av dem, men får ofta ta mycket mer än så på grund av personalbristen.

— Jag hinner inte göra mina uppgifter utan man går på insatser och får ta hand om det som är mest akut i hela huset. Ibland är till och med det svårt att hinna.

Som den här dagen när hon fick en helt ny bemanningssjuksköterska som skulle gå bredvid henne, i stället för en erfaren som utlovat.

— Sen har jag ju hand om all delegering så i dag har jag möte kring det i två timmar. Och så var det en patient som blev akut sjuk och måste till lasarettet. Hen är dement och jättearg och vägrade gå in i sjuktransportbilen. Jag har pratat med två läkare, men de kan inte komma, jag får ringa igen.

Yvonne Larsson har 18 års erfarenhet som kommu-nal sjuksköterska, varav sex år i Avesta. Egentligen trivs hon jättebra och vill inte byta arbetsplats — men så här orkar hon inte ha det.

— Nej, det går ju inte, för till slut blir man rädd att göra fel och missa saker.

Får ständigt lära upp nya

Camilla Glader skojar om att hon med sina 25 år som fast anställd sjuksköterska i kommunen tillhör inventarierna och får guldklocka i höst.

sjuksköterska Avesta
"Det gör ont i hjärtat varje gång en kollega slutar", säger Camilla Glader som är en av de få fast anställda sjuksköterskorna i Avesta kommun. Foto: Maria Hansson.

— Jag har stannat här för jag tycker det är så himla roligt med hemsjukvården. Jag trivs faktiskt, men det blir ju tuffare när vi är så få i den ordinarie styrkan och så många bemanningssjuksköterskor. Det är lite tungt att ständigt lära upp nya samtidigt som man ska sköta sitt ordinarie jobb, säger hon.

Sjuksköterskebristen blir allt mer märkbar inte bara på sjukhusen utan även i kommuner och på vårdcentraler. Sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor finns varje år med på Arbetsförmedlingens topplista över yrken med störst brist på arbetskraft. Den senaste prognosen talar om att behovet av sjuksköterskor stiger i takt med ett ökande vårdbehov, samtidigt som det inte examineras tillräckligt många nya.

Kunde inte fylla luckorna

I Avesta började det för ungefär fem år sedan när grannkommunen Hedemora gjorde en jättesatsning på att höja lönerna för sina sjuksköterskor. De lyckades locka över flera sjuksköterskor från Avesta som inte i tid kunde matcha lönehöjningar på mellan 4 000 och 7 000 kronor i månaden.

Det som hände därefter var att åtta medarbetare gick i pension, några var 65 men det fanns även de som gick i förtid. Avesta lyckades inte fylla luckorna efter alla som försvann och blev ganska snart tvungna att ta in bemanningssjuksköterskor. Och antalet inhyrda har bara ökat allt eftersom ännu fler sjuksköterskor har lämnat kommunen.

– Jag tror inte vi kan säga att vi är helt på botten ännu, för det är klart att jag kan stå med noll tillsvidareanställda. Men så få som vi är nu är lägsta punkten hittills, konstaterar enhetschefen Anneli Andersson frankt.

enhetschef Avesta kommun
Anneli Andersson är enhetschef för sjuksköterskorna i Avesta kommun. Foto: Maria Hansson.

Hennes skrivbord är belamrat med papper, pärmar, nycklar, mobiler. Anneli Andersson har själv jobbat som sjuksköterska innan hon blev enhetschef för åtta år sedan och hon vet hur tungt arbetet är just nu.

De som har slutat och som inte har gått i pension har antingen börjat jobba på Avesta sjukhus, i närliggande kommuner eller gått till bemanningsföretag. Och visst är Anneli Andersson rädd att ännu fler ska säga upp sig.

– Ja, jag är orolig för att de som är kvar inte ska klara av den här belastningen. Dels det krävande jobbet, dels att hela tiden ha en bemanningssjuksköterska bredvid sig att lära upp. Som dessutom tjänar mycket mer och ändå inte tar samma ansvar.

Fler går till bemanningsföretag

På en hemsida som listar bemanningsföretag för sjuksköterskor finns det i dag över 80 bolag. Trots stora ansträngningar från regioner och kommuner att minska beroendet av bemanningspersonal går trenden åt motsatt håll. Kostnaden i Sverige för inhyrda sjuksköterskor ökade med 17 procent under första halvåret 2019, inom primärvården med så mycket som 36 procent, enligt siffror från SKL, Sveriges kommuner och landsting. Någon statistik för kommunerna finns inte.

Anneli Andersson säger att hon får lägga ungefär 75 procent av sin arbetstid på hanteringen av bemanningssjuksköterskor. Upphandlingar, kravspecifikationer, kontrakt, scheman, avtal — allt gör att det blir minimalt med tid över för det som egentligen är hennes jobb, att leda och utveckla kommunens sjuksköterskeenhet.

– Det här kostar så mycket, inte bara ekonomiskt, utan också tid, energi och ork för oss alla. Men samtidigt är vi beroende av dem. Jag förstår inte hur vi ska klara oss utan 15 bemanningssjuksköterskor under överskådlig tid. Nej, vi måste nog vänja oss vid att det är den här världen vi lever i och får förhålla oss till, utan dem klarar vi inte uppdraget.

Friheten att bestämma själv

En av dem som arbetar på bemanning i Avesta är Camilla Lundqvist. Hon lämnade en tjänst inom hemsjukvården i Värmland och ska jobba här ett halvår.

– Jag sade upp mig för att jag ville få en nystart och nu vill jag ge mig själv tid att känna efter vad jag vill. Det är så otroligt skönt att få friheten att bestämma själv var man ska arbeta och hur mycket, säger hon.

Bemanningssjuksköterska, Avesta
Camilla Lundqvist är bemanningssjuksköterska i Avesta. Foto: Maria Hansson.

Lönen spelar så klart också in. Camilla Lundqvist vill inte gå in på hur mycket mer i lön hon har som bemanningssjuksköterska, men det är avsevärt mer än tidigare. Och hon trivs bra i Avesta. Hon betonar den fina stämningen och känner inte att kollegerna är skeptiska till henne som bemanningssjuksköterska.

– Det svåraste när man kommer som ny är att lära sig alla rutiner, it-system och annat, men patienterna och själva arbetet är ju detsamma överallt. Jag har arbetat som sjuksköterska i 13 år och känner mig trygg i yrket, så det går ändå ganska snabbt att komma in i det. Och det är en väldigt trevlig och glad arbetsgrupp.

I lunchrummet sitter fler som jobbar på bemanning, varav ett par har varit fast anställda i kommunen tidigare. De är eniga om att det bästa med att vara bemanningssjuksköterska är friheten, att kunna bestämma över sin egen tid.

En av dem berättar att hon, när hon var anställd, ofta blev inringd och det var mycket beordrad övertid. Droppen var när hon inte fick semester för att åka på en resa som var bokad ett halvår tidigare.

– Den där obehagskänslan när det kom ut att det saknades en sjuksköterska fredag kväll och man visste att det var stor risk att man skulle åka på att jobba då… jag vill aldrig hamna i det igen, säger en annan bemanningssjuksköterska som vill vara anonym.

Fler som byter arbetsplats

Flera studier har på senare år visat att sjuksköterskor har blivit allt mer rörliga på arbetsmarknaden. I dag finns också fler arbetsgivare att välja på. En ny studie från Lunds universitet visar att 34 procent av sjuksköterskorna bytt arbetsplats de senaste två åren. Mest rörliga är de yngsta. Vårdfokus kartläggning av personalomsättningen i landstingen för två år sedan visade samma sak: rörligheten har ökat.

Många funderar också på att lämna yrket. Enligt en studie från Karolinska institutet överväger 20 procent av sjuksköterskorna allvarligt att byta bransch. Och så många som hälften har funderat på att göra det, visar en undersökning som Vårdförbundet gjorde i våras.

Ändå arbetar drygt 9 av 10 legitimerade sjuksköterskor kvar inom vården, enligt en stor undersökning som gjordes av Statistiska centralbyrån härom året.

Sex telefoner i väskan

Camilla Glader packar sin väska och hämtar bilnycklarna för att åka hem till en patient. Hon svänger ner mot stan och åker över Dalälven. Det är en vacker, men kall höstdag. Hon får ett varmt välkomnande hemma hos patienten Siv som känner ”sin” sjuksköterska sedan länge.

När hon börjar plocka fram nya förband ringer telefonen. I dag har hon ändå bara en telefon, i somras for hon under några veckor runt med sex telefoner i väskan.

– Jag jobbade den sista semesterperioden när vi var minst personal och få som kunde alla rutiner. Då hade vi det jättetufft. Jag satt på dubbla poster och var även samordnare och vi hade ingen annan van person som kunde hoppa in. Jag hade hand om de flesta av våra telefoner för de kunde inte koppla alla till en. Det blev en hel del övertid, men framför allt var det otroligt stressigt.

Camilla Glader har funderat kring varför det blivit så svårt att rekrytera sjuksköterskor till kommunen. Hon tror inte att det beror på lönerna, som numera kan mäta sig med andra kom-muners. Kanske handlar det mer om att många tror att det måste vara väldigt tungt att arbeta i Avesta nu när så många slutat, resonerar hon.

Svårt att komma ur situationen

För enhetschefen Anneli Andersson känns det ibland som att de har hamnat i ett moment 22.

– Vi kommer liksom inte ur det här. Det vi har försökt hittills har inte burit frukt och nu saknar vi så otroligt många sjuksköterskor. Det måste fram nya idéer.

Om de vore ensamma om de här problemen i Avesta vore det allvarligare, tycker Anneli Andersson. För det skulle ju innebära att det vore något fel i organisationen eller ledarskapet.

– Men det vill jag hävda att det inte är, vi har gjort flera undersökningar på det. Det finns många förklaringar till att det blivit så här — och det krävs många åtgärder för att komma till rätta med bemanningen.

Hoppet har trots allt inte lämnat vare sig henne eller sjuksköterskorna i Avesta.

– Hur illa det än verkar, så har vi ändå roligt på jobbet. Det finns en jättebra sammanhållning i gruppen, man stöttar och hjälper varandra och jag känner nog att jag har deras stöd också. Sen är jag kanske lite naiv och tänker att någon gång måste det vända. För jag känner att ger jag upp den tanken kommer jag inte att kunna vara kvar.