Lotta Wendel är jurist och doktorand vid fakulteten för hälsa och samhälle på Malmö universitet. För att ta reda på hur standardiserade vårdplaner tillgodoser rättssäkerheten för patienter som tvångsvårdas inom psykiatrin har hon analyserat de standardiserade vårdplaner som finns utformade i 19 av landets 21 regioner (två svarade inte).

De standardiserade vårdplanerna fungerar som mallar när personalen i regionen och kommunen ska upprätta en individuell vårdplan i samband med att en patient skrivs ut från slutenvården. Syftet är att skapa en trygg, säker och smidig övergång från sluten till öppen vård. I det här fallet från sluten till öppen psykiatrisk tvångsvård.

Insamlingen av vårdplanerna och instruktionerna till dessa gjordes 2014, men Lotta Wendel tror inte att mycket har ändrats i dem sedan dess.

Rättsäkerheten hotas

Det finns anledning att vara försiktig vid användandet av standardiserade vårdplaner, anser Lotta Wendel.

– Det har visat sig att det inte alltid är patientens bästa som har styrt utformningen av dessa mallar. I sina värsta former riskerar mallarna för dokumentation att sätta patientens rättssäkerhet ur spel. I de fall patienter behöver en mer komplex vårdplanering finns det starka skäl för att undvika standardiserade planer, säger Lotta Wendel.

Hon nämner ett exempel där det i instruktionen till vårdplanen står att alla måste signera den i datasystemet. Innan det är gjort kan inte patientens vård verkställas.

– Det betyder att en patient måste stanna i tvångsvården bara för att man har ett system som inte är anpassat till patientens rättigheter.

Patienten märks knappt

Utformningen av de standardiserade vårdplanerna varierar kraftigt i landet. I vissa fall ser de olika ut inom en och samma region. I vissa vårdplaner finns avsevärt med utrymme för patienten att komma till tals, men i flertalet märks patienten knappt alls.

– Trots att det är en lagstadgad skyldighet att patienten ska få komma till tals saknas det ofta fält där personalen redogör för vad patienten själv vill, säger Lotta Wendel.

Merparten av de mallar som finns är inte heller anpassade för just den här patientgruppen, det vill säga patienter som vårdas med tvång. I stället använder man standardiserade vårdplaner som gäller för all typ av vård.

Konstigt med avtal

I anvisningarna för hur vårdplanerna ska skrivas är det enligt Lotta Wendel ibland viktigare att personalen fyller i vårdplanen på ett korrekt sätt än att patienten får god vård. Det finns också vårdplaner som är utformade som avtal mellan patienten och vårdgivaren.

– Det blir väldigt konstigt. Ett avtal bygger på att det är två jämställda parter som kommer överens om någonting. Men när det är frågan om tvångsvård så är det vårdgivaren som bestämmer, säger Lotta Wendel som poängterar hur viktigt det är i den här typen av dokument att se till så att personalen inte glömmer bort de övergripande målen, det vill säga att patienten ska få en god vård och få komma till tals.

Hon lyfter också fram vikten av att det i de standardiserade vårdplanerna ges utrymme för personal att utifrån den egna specifika yrkeskompetensen dokumentera sin egen professionella bedömning. Det utrymmet finns inte alltid.