BB-avdelningar läggs ner, kvinnor och barn skadas vid förlossningen och barnmorskor går på knäna. Genom intervjuer med mödrar, barnmorskor, läkare, psykologer och politiker tecknas en mörk bild av en sjukvård som konstant sviker sina verkliga uppdragsgivare – kvinnorna.

Varför ville du skriva den här boken?

– För att ingen annan gjort det. Andra kvinnliga journalister skrev samma rubriker om problemen i förlossningsvården  som jag skrev – fast för tjugo år sedan. Nu är det dags att bestämma hur vi vill att vården för födande ska se ut.

Men det går ju bra för de flesta som föder barn i Sverige?

– Det finns tusentals berättelser från kvinnor och deras partners som har olika former av trauman från att de fött barn, det tycker jag räcker för att kalla det för kris. Även om det går bra för många så måste man ta de andra på allvar.  Dessutom har det här pågått under så lång tid att man verkligen kan kalla det för en kris, eller snarare ett pågående nödläge.

Finns det inte en risk att boken skämmer upp kvinnor som väntar barn?

– Jag tycker att alla gravida ska läsa boken som en kontrast mot den sockrade bilden de får av förlossningsvården via mödravården och politiker. Jag är helt övertygad om att svenska kvinnor kan ta det, på samma sätt som vi alla klarar av att höra om alla hot när det gäller klimatet.

 – Gravida behandlas som små flickor som ska skyddas från allt samtidigt som de förväntas stå ut med förlossningssmärta utan bedövning och trasiga underliv utan att klaga. Säg den man som får sy sin skadade tumme utan bedövning och uppföljning efteråt?

Har du fått någon respons från barnmorskekåren?

– Massor, de hör av sig och berättar att de känner igen sig i boken. Det är ju en stark korrelation mellan stressen och pressen i vården och att kvinnor och barn skadas. Det handlar inte om att barnmorskor inte vill göra rätt, men stressen gör att de kan få tunnelseende i akuta situationer.