Hon vill göra det diffusa lite klarare

Hon vill göra det diffusa lite klarare
Foto: Getty images

Avvikande fosterrörelser kan vara ett tecken på att barnet inte mår bra. Men det kan vara svårt för både den gravida och barnmorskan att veta när det är dags att söka vård. Anna Akselsson har doktorerat om en metod som kan underlätta, så kallad mindfetalness.

– Alla barn är unika och det är bara den gravida som kan veta hur det brukar röra på sig, säger Anna Akselsson. Foto: Pia Hultkrantz

När Anna Akselsson arbetade som barnmorska på mödravården tyckte hon att en av de svåraste sakerna var att prata med gravida om foster­rörelser. Hon hade inget facit och de råd hon gav till kvinnorna kändes ofta diffusa: ”hör av dig om du tycker det känns annorlunda”.

Därför tvekade hon inte när hon blev tillfrågad om att ansvara för den pilotstudie om mindfetalnessmetoden som professor Ingela Rådestad vid Sophiahemmets högskola drog i gång för fem år sedan.

Ämnet var också aktuellt eftersom Socialstyrelsen 2016 hade kommit med nya rekommendationer om fosterrörelser. Alla gravida ska nu informeras via mödravården om att söka vård om fosterrörelserna minskar eller är avvikande på annat sätt. Målet är att tidigt upptäcka barn som inte mår bra i livmodern och minska risken för intrauterin fosterdöd.

Det ena ledde till det andra och snart befann sig Anna Akselsson mitt uppe i sina egna doktorandstudier om fosterrörelser. I mars i år disputerade hon med en avhandling som utvärderat metoden ”mindfetalness”. Den går ut på att kvinnan får lära känna sitt ofödda barns rörelsemönster och på så sätt lättare ska kunna upptäcka om det är något som avviker.

— Det handlar om att stärka kvinnan att lita på sig själv och få personalen att lyssna på henne. Alla barn är unika och det är bara den gravida som kan veta hur det brukar röra på sig, berättar Anna Akselsson.

Genom att jämföra förlossningsutfall hos kvinnor som fått information om mindfetalness med kvinnor som fått sedvanlig rådgivning kunde forskarna bland annat se att förlossningarna i den första gruppen i högre utsträckning startade spontant. Andelen kejsarsnitt och induktioner minskade också bland kvinnor som fått information om metoden. Bland deras barn var också en lägre andel små för tiden och behövde överföras till en neonatalvårdsavdelning.

— Tjusningen är att den är så enkel, det underlättar för barnmorskan och kvinnan. Men det är klart, den passar inte alla. Ungefär 25 procent i pilotstudien valde att inte använda den även om de fått information, säger Anna Akselsson.

Forskargruppen blev förvånad över att kvinnorna i större utsträckning startade sina förlossningar spontant om de fått information om metoden.

— Det fick mig att fundera kring om den kvarten varje dag då kvinnan skapar lugn och ro runt sig kanske har en fördelaktig effekt på hormonerna som sätter i gång en förlossning? Det skulle jag vilja ta reda på mer om!

Tre snabba om Anna Akselsson

På jobbet: Disputerad barnmorska vid Sophiahemmets Högskola. Arbetar extra på BB Stockholm.
Fritid: Löpning, ute-fysträning, umgås med vänner över god mat och vara på landstället.
På nattygsbordet: ”Daghus, natthus” av Olga Tokarczuk, ”Hjärtats osynliga raseri” av John Boyne och ”Godnatt­sagor för rebelltjejer” av Elena Favilli och Francesca Cavallo, som jag läser för mina två döttrar.

DETTA ÄR MINDFETALNESS:

  • En metod för kvinnan att lära känna sitt ofödda barns rörelsemönster.
  • Metoden går ut på att notera fosterrörelsernas styrka, karaktär och antal.
  • Rekommendationen är att praktisera mindfetalness dagligen, under cirka 15 minuter, från graviditetsvecka 28 fram till förlossningen.
  • Kvinnan ska vänta tills fostret har en vakenhetsperiod och ligga på sidan när hon fokuserar på rörelsemönstret.
  • Mer info finns på mindfetalness.com. Där finns även materialet översatt till 15 olika språk.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida