”Bakom varje raserat hus finns en familj utan hem”

Barnmorskan Astrid Börjesson har precis kommit tillbaka till Katmandu efter tio dagars tufft arbete  i Nepals jordbävningsdrabbade bergsbyar.

Katmandu, Nepal. Samtidigt som Astrid Börjesson sitter i skuggan under ett träd på hotellets innergård för en stunds internetuppkoppling, nås Sverige av nyheten att ett nytt skalv drabbat landet. Nu ser hon hur oron sprider sig bland familj och vänner på sociala medier och kan direkt lugna dem genom att posta ett inlägg: ” Om ni hört något om nytt skalv i dag i Nepal så vill jag bara att ni ska veta att vi mår bra”.

Fysiskt ansträngande

Det är hennes första lediga dag och hon är tillbaka i huvudstaden efter tio dagar i olika bergsbyar på Himalayas sluttning.

– Jag har tagit hand om barn som har stora sår i huvudet efter stenar som fallit på dem, gravida som haft svårt att känna fosterrörelser efter jordbävningen och patienter med diarré. Det är oerhört krävande arbete, samtidigt som patienterna är mycket tacksamma.

Kroppen är sliten efter att ha stått konstant böjd, över svårläkta, infekterade sår och gravida magar. Det mesta av arbetet har utförts i låga tält eller direkt på en klippavsats. De har vandrat på höga höjder och över nedfallna stenmassor för att nå fram till de nödställda.

– Jag är 53 år och ingen ungdom längre, det känns.  Vi sover på liggunderlag i tält och lever på nudlar. Fast nu funderar jag på att be helikoptern, som kommer dagligen med förnödenheter, att ta med sig lite grönsaker till oss.

Astrid och hennes tolk på väg ut efter att ha kontrollerat en kvinnas värkarbete

Snabba bud

När jordbävningen, som uppmätte 7, 8 på richterskalan, inträffade lördagen den 25 april satt Astrid hemma och åt middag med kolleger från Läkare utan gränser. Redan då hintade hennes gruppledare att det kanske kunde bli aktuellt att åka. På måndag förmiddag fick hon sedan ett samtal till jobbet på förlossningen på Huddinge sjukhus ” kan du åka klockan sex i kväll?”

Astrid haffade en av cheferna i korridoren som godkände tjänstledigheten på stående fot. Sen stannade på vårdcentralen på vägen hem för att få en vaccination som fattades och skyndade hem för att packa. Men hon glömde barnmorsketratten.

Mycket väntan

Väl framme i Katmandu hade situationen lugnat ned sig. Förödelsen var stor, många av de gamla husen hade rasat.

–Bakom varje raserat hus finns en familj som står utan hem, vilket självklart är en katastrof för dem.

I de modernare stadsdelarna var husen i stort sett intakta, även om de fått en del sprickor. Döda kroppar var omhändertagna, liklukten var borta och de flesta som var skadade i huvudstaden hade hunnit få hjälp. Värre var det i byarna på landsbygden och i bergen, dit det var svårt att ta sig.

Det dröjde ytterligare några dagar innan de kunde sätta i gång och arbeta. Deras plan som skulle komma från Bryssel med all utrustning kunde inte landa förrän på lördagen. Astrid och hennes kollega, sjuksköterskan Martina Svensson bistod under tiden andra hjälparbetare som redan var på plats. Köpte skor åt någon som glömt det hemma, packade upp material och hade uppstartsmöten.

Arbetar som sjuksköterska

På söndagen bar det av till bergen och hon fick, för första gången någonsin, sätta sig i det som kommit att bli hennes dagliga transportmedel, helikoptern.

– Jag måste nypa mig i armen och inse att jag faktiskt får vara med om detta, det är otroligt.

Astrid Börjesson

Tillsammans med en läkare satte de upp ett basläger i en av byarna på bergets klippavsats. Med hjälp av engelsktalande lokalbefolkning, som de kunde anställa som tolkar, fick de hjälp att sprida budskapet om att de var på plats. Ett kirurgteam kom och satte upp ett mindre operationstält där de kunde ta hand om avancerad sårvård och brännskador som behövde ske i narkos.

I Nepal är Astrid anställd som sjuksköterska. Det blir en hel del omläggningar av skador som uppkommit i samband med jordbävningen, men även primärvård och mödravård. De första dagarna kom flera kvinnor som var oroliga för att deras barn inte överlevt i magen när de själva legat begravda i rasmassorna. Eftersom hon glömt tratten hemma fick hon använda ett stetoskop att lyssna med, men det var svårt att höra fosterljud. Som tur var kunde hon senare  låna en tratt av en annan barnmorska och kunde konstatera att samtliga foster levde.

Behoven styr uppdraget

Hennes team har framför allt arbetat på plats i lägret, men även åkt ut till närliggande byar. Det akuta hjälpbehovet lagt sig något, samtidigt som det nya skalvet krävt fler dödsoffer och skadade. Mycket av det som återuppbyggts har raserats och det kommer ta långt tid att bygga upp landet i gen.

Många hälsostationer har förstörts och Läkare utan gränser bistår med att få ut läkemedel och sjukvårdsmaterial ut i landet till återuppbyggnaden.

– Till skillnad från Sydsudan, där jag har arbetat tidigare, finns här lokal hälso- och sjukvårdspersonal som kan ta hand om vården. Men de behöver hjälp att bygga upp infrastrukturen igen.

I kväll samlas teamet för att stämma av hur de ska går vidare. Det är många inblandade och mycket logistik som måste fungera. Som sjuksköterska och barnmorska gäller det att kunna stå tillbaka lite.

– Det kan vara otroligt frustrerande med all väntan, men jag har insett att tålamod är den viktigaste egenskapen på ett sådant här uppdrag.

Vill ut igen

Astrid blir kvar som längst till den 27 maj.  Hemma i Sverige väntar en dryg vecka i ”karantän” då hon måste vänta på negativa MRSA-provsvar innan hon får börja arbeta igen. Hon tvekar inte att åka ut igen.

– Man lär sig otroligt mycket hela tiden.

Mer om ämnet

• Flera svenska hjälporganisationer på väg till katastrofen i Nepal