Med ett värdigt bemötande slapp de äldre lugnande läkemedel
När sjuksköterskan Mersie Memedova kom till Speldosans äldreboende i Upplands Väsby medicinerades samtliga boende med lugnande narkotiska preparat. I dag är läkemedlen ersatta med ett personcentrerat bemötande och individanpassade aktiviteter.
– I början var motståndet bland undersköterskorna stort. Det blev mycket tjafs om varför jag plötsligt ville ändra på rutiner som de själva tyckte hade fungerat under alla år. Men när de började se resultaten förändrades deras inställning.
Det säger sjuksköterskan Mersie Memedova som fram till nyligen arbetade som sjuksköterska och biträdande enhetschef på Speldosan som har plats för 23 äldre, varav många med demens.
Hon är en av de tre slutkandidater som en expertjury valt ut som möjliga vinnare av 2018 års stora Vårdförbundspris på en halv miljon kronor. Vinnaren presenteras på Vårdgalan i Stockholm den 9 november i år.
”Bevis på att vi lyckats”
– Det är klart att jag blev glad när jag fick veta att jag var en av de utvalda, men framför allt är det ett bevis på att vi lyckades, hela teamet tillsammans.
När Mersie började arbeta på Speldosans äldreboende i Upplands Väsby för några år sedan kom hon från ett demensboende i Järfälla där hon hade varit med och drivit ett intensivt förändringsarbete.
Bland annat hade vårdteamet under lång tid aktivt arbetat för att patienterna i så stor utsträckning som möjligt skulle slippa mediciner som gav dem biverkningar. Ett personcentrerat arbetssätt växte fram, där kommunikation och sociala aktiviteter för de boende i stor utsträckning ersatte medicineringen.
De här erfarenheterna tog Mersie med sig till Speldosans äldreboende, där hon arbetade tillsammans med en annan halvidsanställd sjuksköterska och enhetschefen som var socionom.
Alla fick lugnande
Redan under de första veckorna på den nya arbetsplatsen märkte hon att något inte stod rätt till. Så fort eftermiddagen började närma sig kom personalen och bad om lugnande narkotiska läkemedel till de boende. Då hade dagpersonalen gått hem och bemanningen minskat. När de få som var i tjänst blev upptagna och det blev tomt på avdelningen blev de boende oroliga, vilket man enligt Mersie löste genom att ge dem lugnande.
När hon började föra statistik över alla lugnande medel som gavs på enheten visade det sig att samtliga 23 patienter regelbundet medicinerades med dessa preparat. Hon pratade med enhetschefen och läkaren, som båda gav henne fria händer att ta itu med problemet.
I samförstånd med den läkare som ansvarade för boendet trappades successivt medicineringen ner. I dag händer det ytterst sällan att någon av de äldre medicineras för sin oro. Resultatet kom snabbt. På ett år halverades antalet fallolyckor på avdelningen.
Parallellt med utfasningen av medicinerna började personalen på Mersies initiativ arbeta allt mer personcentrerat. Var och en av de boende intervjuades om sin bakgrund och sina tidigare intressen.
Nya aktiviteter
Som exempel nämner Mersie en äldre man som i hela sitt liv hade arbetat som brevbärare. Det resulterade i att de boende fick var sin egen postlåda uppsatt utanför rumsdörren. I fortsättningen ansvarade den äldre mannen för utdelningen av posten till de äldre. På expeditionen fick personalen hjälp av en kvinna som tidigare hade arbetat som kontorist. Hon tog bland annat hand om alla dokument som skulle strimlas.
Även bemötandeplaner upprättades för var och en av de boende. För Agda 85 år (påhittad person) kan morgonrutinen se ut så här i journalen: Knacka på dörren och sätt på musik när du kommit in till Agda. Berätta för henne vilken dag det är. Låt henne vakna i lugn och ro. Informera om att du kommer tillbaka om en kvart.
Det nya arbetssättet har lett till stora förändringar på boendet. Förutom att medicineringen har minskat och fallolyckorna halverats har de äldre blivit lugnare, aktivare och mer delaktiga. Detta har i sin tur lett till att arbetsbelastningen för personalen har minskat.