Så får Emma ihop jobbet som sjuksköterska med elitidrotten

Emma Hall, 24 år, är handbollsspelare på elitnivå och sjuksköterska på hematologen. En kombo som är möjlig tack vare hennes målmedvetenhet och energi, liksom förstående chef och kollegor. "Jag ser många fördelar med att ha en sjuksköterska med det drivet som Emma har", säger enhetschefen Ulrika Karlin Gren.

Inne i medicinförrådet är stämningen tyst och fokuserad. Emma Hall laddar cytostatikavagnen med påsar, knattrar dessemellan på laptopen som står på en annan vagn.

– Många dokumenterar efteråt, men jag gillar att göra det genast så att jag vet att jag har koll, säger hon.

På hematologavdelningen är patienterna i allmänhet ganska sjuka, ofta i blodcancer. De flesta behandlingar pågår i ett halvår, med täta återbesök över natt. Vissa tillfrisknar, andra måste fortsätta behandling år efter år. 

– Vi får en väldigt fin och nära relation till våra patienter, och det gillar jag verkligen. Fast visst är det tungt ibland, särskilt när man måste ge jobbiga besked.

Emma stannar upp och funderar en kort stund, sen lägger hon till:

– Vi får ofta höra från våra patienter hur mycket vi gör och betyder för dem. Men de förstår nog inte hur mycket de också får betyda för oss.

Visste som tonåring att hon skulle bli sjuksköterska

Sedan tidiga tonår har 24-åriga Emma Hall vetat två saker med säkerhet. Det ena var att hon ville jobba med sjukvård.

– Det började med min mormor. Hon har varit väldigt sjuk under hela min uppväxt eftersom hon fick en stroke och blev rullstolsburen när jag var fyra år. Hon hade också hjärtsvikt så hemtjänst och hemsjukvård var ofta hemma hos mormor och morfar.

Emma följde ofta med sin mamma för att hjälpa till och beskriver sin mormor som full av livsglädje trots sina sjukdomar.

– Hon fick afasi efter stroken, och eftersom vi träffades så mycket utvecklade vi en väldigt nära kommunikation. Jag följde ofta med på sjukhusbesök och blev lite som en tolk. Mormor dog för två år sedan, och jag saknar henne verkligen. Men jag är så tacksam för att hon funnits med under hela min uppväxt.

Handboll det roligaste som finns

Det andra som Emma var helt övertygad om, det var att hon skulle bli handbollsproffs – helst bäst i världen. Som liten hemma i Borås spelade hon både handboll och fotboll, men valde det första eftersom hon var bättre på det. Talangen utvecklades till ren och skär kärlek: handboll är det roligaste hon vet.

– Framför allt för lagkänslan, man blir som en familj. Men också att tävla och träna – jag älskar att spela och fightas, ge och ta stryk. Jag spelar som mittsexa så där är det ganska tuffa tag. Mycket blåmärken och lite nyp, säger Emma och skrattar.

Även själva speltempot är en stark drivkraft för hennes val av idrott. För hon gillar när det händer saker, vilket det verkligen gör i handboll:

– Det är inte en lugn sekund. Snabba växlingar, allt hinner vända innan man hinner tänka. Man behöver vara både stark och snabb på ett helt annat sätt än i fotboll.

Chefen fastnade direkt för Emma

Efter handbollsgymnasiet i Göteborg pluggade hon till sjuksköterska, samtidigt som hon spelade handboll. Bra att ha en yrkesutbildning, resonerade hon, för man vet ju aldrig.

Sedan följde några månaders jobb på hjärtintensiven i Borås på dagschema, medan hon tränade och spelade handboll all övrig tid. 2023 kom ett erbjudande från Skövde, där både dam- och herrlaget är på elitnivå.

– Det var väldigt smickrande och roligt, så jag tog mitt pick och pack och flyttade till Skövde. Men jag behövde ju fortfarande ett jobb för att gå runt, för så mycket tjänar man inte på handbollen i Sverige ens på elitnivå, säger Emma Hall.

Det fanns en ledig tjänst på hematologen vid Skaraborgs sjukhus, men med tjänstgöring även kvällar och helger som det alltid är vid dygnet-runt-vård. Emma sökte tjänsten ändå, kom till intervju och förklarade sina förutsättningar, att dagtid var ett måste. Enhetschefen Ulrika Karlin Gren tvekade inte:

– Vi fastnade för henne, hon är en jättehärlig person och vi såg hennes förmåga och driv. Så vi var ganska överens om att hitta lösningar så att hon kunde jobba hos oss.

Någon ytterligare rekrytering behövdes inte, istället löste man schemat tillsammans där andra kollegor tog något fler kvällspass.

– Det har varit helt frivilligt för personalen, för så här är vi redan vana att jobba. Småbarnsföräldrar är ju till exempel också en kategori som behöver anpassningar i arbetstiden, och det är saker vi behöver tillgodose för att vara en attraktiv arbetsplats, säger Ulrika Karlin Gren.

Emma Hall jobbar alltså dagtid och vissa söndagar, rycker in extra på helger när hon kan. På vardagar slutar hon klockan tre, för att hinna till träningen som börjar fyra. På hematologen har sjuksköterskorna antingen rollen som ansvarig för en patientgrupp, och är samtidigt den som håller i överlämningen till kvällspersonalen. Eller så är man löpare och hjälper till där det behövs.

– Jag är gruppsköterska de dagar vi kan tidigarelägga överlämningen, och det beror på hur bemanningen ser ut från dag till dag. Funkar inte det just den dagen så är jag löpare istället, säger Emma.

Kenneth från Lidköping väntar på dagens cellgiftsbehandling, och Emma rullar vant in på rummet med både cytostatika och datorvagn. De är gamla bekanta vid det här laget, konversationen flyter lätt och vänskapligt.

– Här är illamåendetabletten, säger Emma och räcker över den lilla koppen samtidigt som hon ber Kenneth säga sitt personnummer. Än en gång dubbelkollar hon doseringar och dokumenterar alla moment på laptopen.

Kenneth har sluppit det mesta av illamåendet, vilket är tacksamt när det är så många andra biverkningar av blodcancerbehandlingen. Som till exempel att man blir kraftigt infektionskänslig eller sover jättedåligt.

– Jag har varit här i 53 nätter totalt nu. Visst är det jobbigt, men man blir väldigt väl omhändertagen när man kommer hit. Jag känner ju personalen nu, säger han och lutar sig tillbaka på kudden.

Snart åker han hem igen, tills det är dags för nästa behandling om ett par veckor. Emma kopplar in cytostatikan i infarten i Kenneths hals. En halvtimme tar det tills påsen är tömd och det är dags för Emma att koppla in nästa:

– Jag kommer också att ha koll på hur Kenneth mår under behandlingen, det kan vara lite olika hur man reagerar från gång till gång.

Slet av korsbandet

Emma Hall har ganska nyligen kommit tillbaka från en fem månader lång sjukskrivning efter att för andra gången slitit av korsbandet, denna gång under träning. Det small som ett pistolskott och smärtan är ingen barnlek.

– Första gången det hände svimmade jag. Den här gången var det inte fullt lika hemskt, men jag fattade direkt vad som hänt. På det sättet var det jobbigare än sist, för nu visste jag ju vad som väntade efteråt.

Min fritid är handbollen och träningen. Det är ju också en sorts jobb, men samtidigt är det ju det som jag älskar.

Det vill säga månader av sängliggande, rehabträning och rastlöshet. Inte få spela handboll, inte jobba. Första korsbandsresan tog åtta månader, förhoppningen nu är att hon ska börja spela match igen i oktober.

Fram till dess får hon springa och hoppa på träningarna, men inte ha kroppskontakt med andra spelare. Rehabiliteringen har tagit hårt psykiskt, säger hon. Det underlättade visserligen att flytta hem till föräldrarna för att få det sociala, och lagkompisarna kom förstås på besök.

– Men att komma tillbaka till jobbet var en sådan lättnad, att få känna sig som en normal människa igen. Vara behövd, få göra nytta. Det är ju också det som är så fint med sjuksköterskejobbet. Och nu känner jag mig riktigt stark igen.

Redan patientsäkerhetsombud

Livet som idrottare innebär inte sällan skador och långa sjukskrivningar. Men alla kan bli sjuka och råka ut för olyckor, det är inget som ska diskvalificera från en anställning menar enhetschefen Ulrika Karlin Gren bestämt. Hon ser istället fördelarna:

– Som fostrad inom idrotten är man ju verkligen en lagspelare, man samarbetar och har en målbild. Emma vill utvecklas och hon är redan patientsäkerhetsombud.

Kollegan och sjuksköterskan Lisa Perhed håller med och säger att Emma är en hjälpsam och driven kollega som inte är rädd för det som annars kan upplevas som nytt och svårt.

– Tur också att laget höll sig kvar i serien, för när hon får börja spela match igen vill jag gärna gå och kolla.

Själv ser Emma Hall vilken nytta hon har av sina olika roller: sjuksköterskeyrket har öppnat en annan syn på livet, gett henne bättre självförtroende och mer skinn på näsan.

– Och genom handbollens teamwork får jag träna upp min samarbetsförmåga. Det är en jättebra kombination!

Med tio träningspass i veckan finns inte så värst mycket tid för annat än jobbet och handbollen för Emma Hall. Majoriteten av hennes vänner finns i laget, även om hon också har andra kompisar liksom familjen som hon försöker få tid med.

– Men min fritid är handbollen och träningen. Det är ju också en sorts jobb, men samtidigt är det ju det som jag älskar.

Missa inte: Vårdfokuspodden med Agnes Arvidsson, elitgymnast och sjuksköterska