Blev elitidrottare och sjuksköterska efter cancern: ”Ger tillbaka för den fina vård jag fick”

Som liten kämpade Agnes Arvidsson mot leukemi – idag hjälper hon andra barn att bli friska. Med hjärtat i vården och kroppen i ständig rörelse som elitgymnast har hon förvandlat den tuffa starten till ett liv kantat av medkänsla och målmedvetenhet.

Det började med en röd strimma på en blöjrumpa. Nästa morgon var kroppen täckt av små prickar. Agnes Arvidsson var bara ett och ett halvt år gammal, febrig, blek och orkeslös. När föräldrarna tog henne till vårdcentralen gick det snabbt. Proverna visade tydliga avvikelser och Agnes skickades till akuten.

– Den första misstanken var leukemi, om det stämde fanns en gedigen behandlingsplan. Hade det varit något annat hade man behövt utreda vidare. För mina föräldrar var det både tungt och skönt att det var som man misstänkte, det gav hopp om att allt skulle gå bra, säger Agnes.

Hör Agnes berätta sin historia:

Rädd för clownerna

Hon har svårt att avgöra om de första minnena är hennes egna eller om de härstammar från andras berättelser och fotografier. Men hon har några tydliga ögonblicksbilder, som när hon vaknade upp i en operationssal med vuxna runt omkring som stirrade på henne. Provtagningsrummet som besöktes så ofta. Och de färgglada sjukhusclownerna, som hon var så rädd för att det till slut sattes upp en skylt på hennes dörr: ”Inga clowner får komma in”.

Samtidigt fick personalen henne att känna sig trygg, särskilt läkarna Mikael och Britt Marie, hon med krokodilpennan, som var med under alla år.

– Jag svarade bra på behandlingen, allt gick enligt plan. All personal var jättefin mot mig, stöttande, förstående och lekfulla. Jag hade också bra stöd av mina föräldrar och min storebror.  Det var en annorlunda barndom, men det jobbiga har jag förträngt, jag har nästan bara positiva minnen från den här perioden.

Flyttade ensam till Stockholm

Mellan besöken på sjukhus var hon på förskolan, lekte med kompisar och åkte ofta till familjens landställe. Vid fyra års ålder var det värsta över, därefter följde många återbesök som långsamt glesades ut. Vid denna tid växte idrottsintresset. Hon spelade fotboll och gick på truppgymnastik, vilket hon snart visade sig ha talang för.

Efter högstadiet flyttade hon ensam till Stockholm för att gå på idrottsgymnasium och satsa fullt på gymnastiken. Hon började i Brommagymnasterna som är ett av landets bästa lag.

– Det var ett stort kliv, men jag ville se hur långt jag kunde nå med idrottandet. Jag är envis och prestationsbaserad, samtidigt som jag är social och öppensinnad. Jag ser möjligheter, jag hittade vägar att ta mig igenom saker. Samtidigt hade jag bra stöd av tränare och lagkamrater, de har varit som en stor familj.

Formad av sjukdomen

Vid 18-års ålder blev hon friskförklarad från leukemin. Det var vemodigt att släppa taget om läkarna Mikael och Britt Marie, som hon byggt djupa relationer med och inspirerats av. Samtidigt var det en känsla av lättnad.

– Jag är stolt över att jag har tagit mig igenom det här, jag känner mig stark. Samtidigt har det format mig som person, jag försöker alltid se det goda i alla människor för man vet inte vad de har gått igenom. Vi behöver hjälpa och stötta varandra. 

Sjukdomsperioden gav henne en tidig insikt om vad hon ville göra i sitt liv. Hon ville bli som läkaren Mikael och rädda världen. Men med åldern kom insikten att läkarutbildningen var för lång och inte helt rätt. I stället föll valet på sjuksköterskeprogrammet, som hon hoppade på kort efter studenten.

Inspiration från sin vårdtid

Idag, 23 år gammal, jobbar Agnes som sjuksköterska på barnneurologen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.

– Jag har inspirerats av de sjuksköterskor och läkare som tog sig tid för mig, visade omtanke, alla små saker som gjorde stor skillnad och betydde mycket. Jag vill göra samma sak för andra.

Slangarna och infarterna hon hade i kroppen som barn, som lämnat små ärr, kan hon i dag namnet på och hanterar dagligen. Samtidigt har yrket gett nya insikter om hur skört livet är och vad hennes familj gick igenom.

– När barn blir sjuka är det många runtomkring som drabbas hårt. Även om jag har positiva minnen så har jag förstått hur jobbigt det var för mina föräldrar. Det känns som det finaste man kan få göra att vara en del av ett team som ger omvårdnad till både patienten och dess anhöriga, säger Agnes.

Lyft fram som en förebild

Parallellt med det krävande jobbet som sjuksköterska tränar och tävlar hon på elitnivå i truppgymnastik. Hon har vunnit flera SM-guld, ett EM-guld – som är det största man kan vinna inom truppgymnastik – och har tagits ut i ”all star team”. Under senaste EM fick hon priset ”Shooting star” för att hon är en förebild för yngre gymnaster, där sjukdomshistorien och yrkesvalet lyftes som inspiration.

– Jag visste inte att de som nominerade mig kände till min bakgrund. Att stå där i arenan och få berätta min historia kändes fint, att få vara en röst för något större.

Att kombinera elitidrott med sjuksköterskeyrket är ett pussel, men Agnes har hittat sin metod. Hon arbetar inte natt, för att kunna träna på kvällarna, och försöker anpassa sitt schema för att få ihop vardagen.

– Det är tufft ibland, men gymnastiken ger mig distans till jobbet. När jag är i gymnastikhallen är jag helt närvarande, och det hjälper mig att släppa det tunga och jobbiga som kan följa med hem från sjukhuset.

Full satsning på yrket

Samtidigt har gymnastiken gett henne en nyttig egenskap i arbetet som sjuksköterska.

– På träningar och tävlingar är jag van vid att det är mycket ljud och rörelser kring mig, samtidigt som jag måste vara helt fokuserad på det jag ska göra. Så kan det vara på jobbet också, det kan vara maskiner som piper, det rondas och det är mycket människor överallt. Men jag har en förmåga att stänga ute det och helt gå in för det jag ska göra, säger Agnes.

Hon drömmer om att plugga vidare till specialistsjuksköterska, samtidigt som hon känner att gymnastikkarriären kanske närmar sig sitt slut, det är en idrott som sliter på kroppen.

– Jag har gjort så mycket av det jag drömt om inom gymnastiken. Nu vill jag utvecklas i mitt yrke, bli tryggare och vassare som sjuksköterska. Men jag vet också att jag måste ersätta gymnastiken med något annat – jag är inte den som går hem och sätter mig i soffan.

Omtanken som skickas vidare

Agnes delar inte ofta med sig av sin livshistoria i jobbet. Men ibland, när bandet med en familj blivit starkare, kan hon nämna att hon själv varit sjuk.

– Många brukar säga ”då förstår jag varför du jobbar här”. Jag har mött flera patienter som berättat att de också vill jobba i vården när de blir äldre. Det gör mig glad, det blir som att jag skickar vidare den värme och omtanke jag själv fick som barn.