Äldre i vården

90-åring råder personalen att lyssna på patienterna

90-åring råder personalen att lyssna på patienterna
Förra året anmäldes 16 000 vårdskador till Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag, Löf. Många av skadorna hade kunnat undvikas, menar Inga Hedberg. Foto: Sarina Veldman

Vårdskadorna skulle bli färre om personalen lyfte blicken från datorn och pratade med patienten och anhöriga i stället. Det menar 90- åriga Inga Hedberg som skrivet en bok om sin mans sista tid i livet på ett sjukhus i Sverige.

3 januari 2018

”Min erfarenhet av min mans fem veckors sjukhusvistelse var att läkarna inte tog sig tid för ett samtal, att ingen tog ansvar och att våra synpunkter sågs som värdelösa”, skriver Inga Hedberg i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Vill väcka debatt

Med utgångspunkt från en nyligen publicerad bok vill författaren och docenten Inga Hedberg rikta strålkastarljuset mot de äldre i vården. Det är en grupp som får alldeles för lite utrymme i sjukvårdsdebatten, menar hon.

I boken ”Så kan det vara. En fallstudie av svensk sjukvård” djupdyker Inga Hedberg i ett verkligt patientfall för att illustrera hur fel det kan bli när äldre personer hamnar på sjukhus.

Om ingen lyssnar på dem eller deras anhöriga finns risken att de drabbas av biverkningar av mediciner, felbehandlingar och andra allvarliga vårdskador som i värsta fall kan vara dödliga.

Det hände Inga Hedbergs man för tio år sedan och det är hans historia som beskrivs i boken.

Den 84-åriga maken hade hjärtproblem, men var i övrigt frisk. Paret hade i flera år påpekat för läkararna i öppenvården att maken hade biverkningar av hjärtmedicinen, men fick inget gehör. Till slut förvärrades symtomen och han blev inlagd på sjukhus. 

– Men man brydde sig inte om anledningen till att han kom in utan koncentrerade sig på ett sår på benet. Massiv antibiotikabehandling sattes in utan förbättring. När jag försökte få till ett samtal med läkaren för att få veta mer och diskutera medicineringen sa sjuksköterskan att han inte hade tid. Det kändes förödmjukande att de inte hade tid att lyssna på mig trots att jag kände till hans sjukdomshistoria bäst.

Kartlagt sjukhusvistelsen

Efter makens död beställde Inga Hedberg hans journaler för att försöka förstå vad som hade hänt. Det visade sig att det saknades mycket information i anteckningarna. Hon gick vidare och bad om all dokumentation som hade med hans fall att göra. Trots att det fanns spaltmeter med anteckningar fattades viktiga uppgifter, som varför han hade sökt vård från början till exempel

– Jag gjorde en anmälan till sjukhuset och till Socialstyrelsen för att påtala bristerna, men det var ingen som ville ta upp ärendet. Då bestämde jag mig för att skriva en bok i stället.

Boken som kom ut förra året innehåller utdrag från mannens journalanteckningar, rapportblad och vårdplaner.

Responsen bekräftar att fallet inte är unikt, berättar författaren. Läsare har hört av sig och sagt att precis så var det för deras anhöriga också. Även vårdpersonal har sagt till henne att det är viktigt att de här berättelserna kommer fram.

Flera olika orsaker

– Det var inte roligt att skriva boken. Jag vet att det finns många empatiska läkare och sjuksköterskor, men samtidigt kan jag inte förtiga det som hänt.

Varför blev det så här tror du?

– Det handlar om så mycket: ett systemfel, okunskap, bristande kommunikation, tidsbrist med mera. Personalen säger att de inte hinner, samtidigt sitter de framför datorn och dokumenterar. Då hinner de inte, eller tar sig inte tid att, läsa vad som står i journalen och då blir det fel.

Än i dag blir Inga Hedberg ledsen när hon tänker på det som drabbade hennes man.

– Han var visserligen 84 år men vi hade kunnat få flera fina år tillsammans. Men det är inte en sorgebok jag skrivit, utan jag har gjort det i ett försök att  bidra till en förbättrad vård för alla äldre som lever i dag. Min förhoppning är att de ska slippa gå igenom samma sak som han gjorde.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida