Therese pendlar elva mil om dagen

Fjorton procent av Vårdförbundets medlemmar reser mer än fem mil till jobbet. Therese van der Veer kör för erfarenheten, kollegorna och de 33 husdjuren.

Therese van der Veer slänger en blick på klockan på mobilskärmen. Klockan är 12. För att hinna i tid till kvällspasset på Arvika sjukhus behöver hon sätta sig i bilen minst en timme innan det börjar. Hon matar kaninerna, hönsen, hundarna och till sist sig själv innan hon pussar hundarna hejdå och går och sätter sig i bilen.

Hon tillhör de fjorton procent av Vårdförbundets medlemmar som har längst till jobbet, enligt Vårdfokus enkät. Mer än fem mil. I dag är sträckan och tiden till jobbet värda slitet för Therese van der Veer. För då kan hon jobba på sjukhus och ändå bo så här: på en gård i tystnaden utanför Årjäng med maken och deras 33 husdjur. Och en häst i ett stall några kilometer bort.

– Djuren dömer en inte, man kan vara som man är med dem. De ger mig energi. Efter ett tungt pass på jobbet vill jag bara komma hem, lägga mig på golvet och gosa med dem.

Vill jobba på sjukhus för att ha kollegor nära

För två år sedan blev hon sjuksköterska och arbetar sedan dess på avdelning 79, akut hjärtmedicin, på Arvika sjukhus. Det finns sjuksköterskejobb på närmare håll, i hemsjukvården i Årjängs kommun och på ambulansen i Årjäng. De jobben kan locka i framtiden.

– Det är stora avstånd i Årjäng. I hemsjukvården kan man bli ganska utlämnad att lösa allt själv hos patienterna. Som ny sjuksköterska ville jag ha kollegor och läkare nära. Jag vill ha mer erfarenhet och skinn på näsan innan jag ger mig på ett sådant jobb.

Grusväg går över i asfalt medan vägen slingrar sig genom de värmländska skogarna. Den böljar upp och ner med bergen.

– Här såg jag en vit älg en gång när jag åkte hem. Det var mäktigt, säger Therese van der Veer och pekar mot en klunga träd vid en kurva.

Efter ett tungt arbetspass vill jag bara hem, lägga mig på golvet och gosa med djuren.

Hon pekar ut en annan plats där en räv brukar vara. Och ett par platser där hon sett medtrafikanter som krockat med vilt. Bilar i diken. Älgar som måste avlivas. Själv har hon tack och lov inte råkat ut för någon olycka. Än.

– Det är som att jag väntar på det. Eftersom jag jobbar över dygnets alla timmar kör jag ofta när det är som mest vilt ute.

Rädd för olyckor efter nattpass

En olycka som sker på vägen till eller från arbetet räknas som en arbetsolycka och ska anmälas av arbetsgivaren till Arbetsmiljöverket. År 2024 var tio procent av de anmälda arbetsolyckorna färdolyckor: 16 497 stycken.

De flesta trafikolyckorna sker på eftermiddagen. Näst flest på morgonen. Mycket forskning visar att risken för att råka ut för en trafikolycka ökar när man kör efter ett nattpass. Det är just den pendlingen som Therese van der Veer tycker är jobbigast.

– När jag är för trött känns det som att jag ska nicka till medan jag kör. Då kan jag slå på kylan i bilen och spela epa-dunk på högsta volym, haha. Men oftast stannar jag och sover en stund, säger hon.

Halvvägs genom skogarna kommer vi till ett kalhygge och svänger av på en parkeringsficka. I gruset ligger några pappersbitar och godisförpackningar. Tecken på att andra också tar paus här. Här brukar hon veva ner ryggstödet, plocka fram en nackkudde och sluta ögonen till tonerna av Victor Leksells ”Svag”. Efter en halvtimme brukar hon känna att hon vågar åka vidare igen.

– Det är både för min egen och mina medtrafikanters säkerhets skull. Det är sällan jag har så bråttom hem att jag inte kan ta den tiden att vila.

I dag fungerar det att köra de 5,5 milen till jobbet, tycker Therese van der Veer. Men hon har tänkt på att det kommer bli kämpigare den dag hon har barn som ska lämnas och hämtas på förskola.

– Det känns redan i dag, efter två års pendling, som att jag närmar mig gränsen för hur länge jag orkar åka så här.

Kan inte åka kollektivt

Tankarna på att flytta närmare jobbet finns där. Men utbudet av budgetvänliga gårdar med plats för alla hennes djur minskar i takt med avståndet till tätorterna. Dessutom finns makens familj i närheten i dag, vilket är till stor hjälp när det till exempel behövs hundvakt.

Förr, när Therese van der Veer bodde i Karlstad, valde hon oftast att åka kollektivt.

– Det är synd att det inte går nu. När jag jobbar dag skulle det kanske fungera, men då måste jag gå lite tidigare från jobbet för att hinna med bussen hem. Och ändå ta bilen mellan hemmet och busshållplatsen. När jag jobbar kväll och natt går det nog inga bussar alls.

För att minska sitt klimatavtryck funderar hon och maken på att köpa elbil. Hon är också nyfiken på om det skulle gå att ta sig till jobbet på en elcykel.

– Men då får jag kanske börja cykla på morgonen för att hinna fram till kvällspasset, skrattar Therese van der Veer och blinkar med både öga och blinkers när hon svänger in på personalparkeringen och stänger av motorn.

Till personalentrén är det kanske hundra meter. Väl inne blir det säkert lika många meter till för att hämta nya kläder, byta om i omklädningsrummet, gå genom korridorerna och åka hissen upp till avdelning 79. Dörrar slår, apparater piper och kollegor tjötar i personalrummet när Therese van der Veer skriver in sig i datorn. Framme.