Bokcirkeln med kollegorna öppnar ögonen för det mänskliga

Vad kan en charmig roman med dyster klangbotten tillföra arbetet på en lungmedicinsk avdelning? En hel del, menar deltagarna i den bokcirkel som startade för fyra år sedan vid Örebro universitetssjukhus.

I Olivier Bourdeauts debutroman ”I väntan på Bojangles” växer en pojke upp med en mamma som byter namn varje dag, en pappa som älskar att ljuga ihop historier och en trana som husdjur. Föräldrarna gör varje dag till en fest, men när Skatteverket knackar på dörren krackelerar tillvaron. Den älskade mamman går allt längre in i sin psykiska sjukdom samtidigt som far och son gör sitt bästa för att orientera sig i den nya tillvaron.

En sen eftermiddag i januari ses några ur personalen på avdelningen för lungmedicin vid Örebro universitetssjukhus för att diskutera den skruvade uppväxtskildringen. De är medlemmar i den bokcirkel som startade här 2018. ”I väntan på Bojangles” är den tjugonde boken som de läst tillsammans.

I ett konferensrum utan fönster fyller de på kaffekopparna och tar för sig av den hembakta toscakaka som sjuksköterskan Laszlo Pals partner skickat med till dagens träff. Laszlo Pal kastar ut frågan ”nå, vad tyckte ni om boken?” Ordet är fritt, men det finns en tydlig struktur. Alla får säga sin mening – om de känner för det – och ingen åsikt är bättre eller sämre.

Idén om en bokcirkel kom från början från verksamhetschefen Stella Cizinsky. Inom lungmedicin vårdas många svårt sjuka patienter och personalen konfronteras ofta med existentiella och emotionella frågor. Genom att ta del av berättelser ur böckernas värld kan de få hjälp att sätta ord på sina tankar och känslor och att utvecklas. Från början var fokus på böcker med koppling till vården, men de tyckte ganska snart att det blev för sorgligt och tungt.

Genom att läsa olika sorters böcker lär vi oss om vilka delar av livet som är viktiga för en människa.

Laszlo Pal

– Genom att läsa olika sorters böcker lär vi oss om vilka delar av livet som är viktiga för en människa, vad som ger mening och hopp. Det blir lättare att förstå varför en patient väljer ett visst behandlingsalternativ före ett annat eller fortsätter att röka trots att man är svårt lungsjuk, säger Laszlo Pal.

Böckerna gör också att de lär känna sig själva lite bättre. Som vårdpersonal är man inte bara en yrkesutövare utan en människa också.

– Om jag vet vilka reaktioner jag kan få är det lättare att hantera dem. Speciellt nu när det är mycket etisk stress i vårt arbete.

Att använda kultur som ett sätt att ventilera svåra situationer i vården är egentligen inte ett nytt fenomen. Begreppet narrativ medicin myntades för över 40 år sedan, men metoden har använts längre än så.

– Konsten kan hjälpa till att gå djupare i andras tankar. Man blir mer kreativ och kan förstå andra människor lättare, säger Laszlo Pal.

Han har alltid älskat böcker. Gärna skönlitteratur, men också filosofi och poesi. Han är uppvuxen i Ungern och genom böckerna kunde Laszlo Pal ta del av länder och kulturer han aldrig besökt i verkligheten. När han och hans partner flyttade till Sverige för sju år sedan hade han redan en bild av landet genom författare som Astrid Lindgren och PO Enquist.

Litteraturintresset delar han med sina kollegor, även om de kan ha lite olika smak och skäl till att läsa. Eva Hellberg, som är enhetschef på avdelningen, är en bokälskare av stora mått medan sjuksköterskan Lisa Bjärmark gick med i bokcirkeln för att hon ville slita sig från tv:n och läsa mer. Hon föredrar historiska romaner och har som plan att gruppen någon gång ska läsa en sciencefictionbok.

Deltagarna turas om att föreslå vad de ska läsa. Under åren har bokcirkeln betat av såväl internationella bästsäljare som John Williams ”Stoner”, Augustpristagaren Jonas Hassen Khemiris ”Pappa-klausulen” och feelgoodromanen ”Je m’appelle Agneta” av Emma Hamberg. Den senare blev något oväntat en av Laszlo Pals favoriter.

Konsten kan hjälpa till att gå djupare in i andras tankar.

Laszlo Pal

– Den hade jag aldrig valt själv, men den var rolig och gav perspektiv på andra personers tycke och smak, säger han.

När det gäller ”I väntan på Bojangles” är gruppen på det stora hela överens om att det är en lättläst och bra bok, även om det finns ett stråk av mörker mellan raderna. Undersköterskan Irina Tahir tycker att den är som en rolig skröna med ett sorgligt slut och att den i vissa delar påminner om filmen ”Gökboet”. Skildringen av mammans psykiska sjukdom känner de igen från arbetet.

Vem var Bojangles?

Varje kväll spelas Nina Simones ”Mr Bojangles” på familjens grammofonspelare i boken ”I väntan på Bojangles”. Den vemodiga melodin lägger sig som en fond till berättelsen om den lilla familjen vars liv kretsar kring den svårt psykiskt sjuka mamman.
Sången är skriven av den amerikanska country-musikartisten Jerry Jeff Walker i slutet av 1960-talet och handlar om en hemlös man som Walker stötte på i samband med en fängelsevistelse. Låten har senare spelats in av många andra artister – som Bob Dylan, Nina Simone, Sammy Davis Jr. och Neil Diamond.
Mr Bojangles var också smeknamnet som användes av Bill Robinson, en steppdansare från USA, som medverkade i ett stort antal filmer på 1930-talet. Efter Robinsons framgång blev många gatudansare kända som ”Bojangles”.

– Det blir så tydligt att psykiatriska diagnoser blir mer som en etikett som sätter sina spår hos en person. Den som en gång varit sjuk blir stämplad, det är inte som vid andra diagnoser, säger Eva Hellberg.

Innan mötet avslutas för dagen har de röstat om vilken bok de ska läsa härnäst. Efter några olika förslag blir det ”Malma station” av Alex Schulman.