»Det måste stå idiot på ryggen!«

När Anette Henckel återvände till Rigshospitalets hjärtcentrum för tre år sedan från jobbet på sjukhuset på Amager gick hon ned 2 200 kronor i lön. — Men jag tycker att jobbet här är så himla roligt!

30 oktober 2008

Från femtonde våningen i Rigshospitalets höghus har man en glimrande utsikt; friluftsområdet med fotbollsarenan Parken och resten av Köpenhamn åt ena hållet, stadens skyline med fossileldade och vinddrivna kraftverk åt andra hållet. Vid siktigt väder ser man Turning torso i Malmö och kärnkraftsverket i Barsebäck.

Men bakom ryggen har man hjärtcentrums vårdavdelningar och operationssalar, där människor kämpar för sina liv. Anestesisjuksköterskan Anette Henckel är en av dem som hjälper dem.

När Anette Henckel var tio år såg hon på tv en patrull sjuksköterskor, som i mörkaste Afrika åkte från by till by i sina jeepar för att vaccinera barn. Det avgjorde hennes framtid – hon skulle bli sjuksköterska. Och det blev hon.

Hon började förverkliga sin dröm 1979, tre och ett halvt år senare var hon färdig sjuksköterska. Det var den »gamla» utbildningen, lite mer hands on, lite mindre akademisk.

Och Rigshospitalet, »Danmarks ledande sjukhus på alla områden«, som hon säger, var hennes val. Där får man verkligen jobba i frontlinjen, och det är det som i Anette Henckels ögon gör det värt att vara sjuksköterska.

Omvårdnad? Jo, det sysslar hon med. Och framför allt, sysslade med på sitt första jobb på neonatalavdelningen. Sköta små-små barn. Men också ta hand om kuvöserna, de livsviktiga apparaterna för de för tidigt födda.

Men hon sökte nya utmaningar. Tog jobb på en neonatalavdelning i Saudiarabien. Tillsammans med två kolleger från Danmark präglade hon stadsbilden. Hon ljuslockig, de andra med rödkrusig respektive pojkklippt frisyr. Visst måste de ha heltäckande klädsel från halsen och nedåt, men faktiskt ingen huvudduk.

– Vi var dessutom mycket längre än alla andra kvinnor. Tala om att vi syntes!

Utflykten till Saudiarabien fick ett tvärt slut. Efter åtta månader började gulfkriget, och kontraktet bröts. Men hon hann lära sig en hel del om framför allt amerikansk sjukvård, eftersom sjukhuset drevs av ett amerikanskt bolag.

– Det var svårt för oss. Vi var vana att arbeta lite mer avslappnat. Men amerikansk sjukvård är juridik. Regler att följa till punkt och pricka. Regelverket bestämde – och läkarna. Det fanns inget utrymme för sjuksköterskeinitiativ. Det viktigaste var att hålla ryggen fri.

Hon berättar om hur hon och hennes kollega till exempel en gång blev inkallade till sjukhusledningen: de hade inte väckt ett sovande barn för att väga det och ge det dess vitaminer. Reglerna gick före barnets bästa.

– Lönen var bra, men det var inte värt det.

Trots det ångrar Anette inte att hon tog jobbet: det var lärorikt och spännande att pröva något annat.

Väl tillbaka i Danmark bestämde hon sig för att återigen pröva något nytt. Hon gick den tvååriga anestesiutbildningen. Det var ingen slump.

– När jag var elev och praktiserade på operation blev jag helt fascinerad av hur de kunde – snäpp – söva någon och – snäpp – väcka honom igen. »Det där måste jag lära mig när jag blir tillräckligt duktig«, tänkte jag.

1993 var hon tillräckligt duktig. 1995 var hon klar med utbildningen och började på mag-tarmcentrum på Rigshospitalet.

När hon och maken Ricco 2000 hade adopterat Rasmus trappade hon ned. När hon återgick till yrkeslivet 2002 blev det på sjukhuset i Amager, på samma ö där Köpenhamns flygplats Kastrup ligger och närmare hemmet i Dragør. Där arbetade hon på en anestesi­avdelning med mer ordnade arbetstider eftersom de flesta operationerna var planerade. Och hon hade bättre betalt.

– Enklare jobb, högre lön. Och ändå ville jag tillbaks till Rigshospitalet. Det måste stå »idiot« bakpå tröjan! Men jag är glad varje morgon när jag går till jobbet.

Tillbaka på Rigshospitalet är hon alltså sedan tre år. Gick ned i lön med 2 200 kronor när hon började där. Först i år är hon tillbaka på samma lön som hon hade på Amager hospital. Men lönen har förstås inte legat stilla där heller.

– Som sagt, jag betalar nöjesskatt för att få jobba här.

Men då vill det förstås till att hon verkligen är »fornøjd« med sitt arbete. Och hon trivs, så bra att hon sätter högsta betyg på nästan alla områden vi ber henne betygsätta.

Men lönen får ingen femma. Strejken fnyser hon åt, tycker att det var alldeles för mycket väsen för den dryga halvprocent sjuksköterskorna fick mer jämfört med utgångsbudet. Det enda de tjänar på nu är de extrapass de gör för att beta av den kö som uppstod under konflikten.

Ändå är hon inte helt missnöjd.
– Jag vet att vi sjuksköterskor är relativt välbetalda, trots allt. Och även om vi hade allmänhetens stöd under strejken, var det också många som tyckte att vi nog inte var så dåligt avlönade, trots allt. De jämförde till exempel med dem som arbetar inom barnomsorgen och i affär. Fast de ser väl inte hur ansträngande arbetstider vi har med helg- och nattarbete.

Anette själv har kortat sin arbetstid till fyra dagar i veckan för att ha mer tid till familjen.

För sina 32 timmar i veckan (normalarbetstiden är 37 timmar) får Anette Henckel 25 300 danska kronor i månaden. I det ingår några tillägg för speciella kunskaper som hon har, till exempel att söva små barn. Men hon får tilläggen bara så länge hon arbetar kvar på hjärtcentrum. Byter hon jobb försvinner de.

Hur ser vanliga danskar på sjukskö­tersk­orna? Anette Henckel tycker att det finns en viss prestige i yrket, inte minst när man som hon arbetar inom ett högstatusområde som thoraxkirurgin. Hon är också nöjd med arbets­innehållet:

– Det vi sjuksköterskor gör här (och i hela Norden), det är reserverat för läkare i övriga världen. Vi har stort ansvar, och läkarna diskuterar oftast med oss vad som behöver göras – även om de till sist tar besluten.

Några nya utmaningar på gång? Nej, nyss fyllda 50 är Anette Henckel nöjd. Hjärtcentrum blir nog den arbetsplats där hon pensionerar sig.

Till Afrika kom hon aldrig. Adoptionen av Rasmus kom i vägen. När han är 18 år och hon tycker att hon skulle kunna ge sig i väg ska hon fylla 60.

– Då är jag för gammal. Men jag kan fortfarande se mig själv kuska runt i en jeep i Afrika och vaccinera barn!

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida