Facklig trotjänare går mot nya mål
Efter rekordlång tid på posten som ordförande för Vårdförbundet är det dags för Sineva Ribeiro att lämna över stafettpinnen. För Vårdfokus berättar hon om sina drivkrafter, utmaningarna och hoten som skakade om.
Det är bråda dagar för Sineva Ribeiro när vi ses i Vårdförbundets hus i Stockholm. Med Fjällräven på ryggen och Dr Martens på fötterna kryssar hon mellan punkterna i den fullmatade kalendern. Efter 15 år som ordförande för Vårdförbundet – den längsta tid någon har suttit på posten – är det dags att göra bokslut.
Ny ordförande ska väljas
I veckan ska förbundet välja en ny ledare, men innan dess ska Sineva Ribeiro hinna med politikermöten, släppa en ny rapport, medverka i workshops och förberedelser inför kongressen.
– Jag går aldrig på ett möte utan att ha tänkt i flera led vad jag vill få ut och har alltid örat mot marken, säger Sineva Ribeiro.
Hon är van vid ett intensivt schema. Arbetsveckorna har sträckt sig från söndag till fredag och nästan alltid en bra bit från hemmet i Göteborg. Veckopendlandet till Stockholm har varvats med både korta och långa resor inom Sverige och utomlands.
– Jag har vant mig vid resandet, men det har blivit mindre tid med familjen. Om barnen hade varit små hade det aldrig gått. Nu ser jag fram emot att vara med dem.
Lärt sig kämpa för att nå sitt mål
Sineva Ribeiro växte upp i Biskopsgården i Göteborg, ett område som polisen i dag markerar som ett utsatt område med kriminella nätverk och social utsatthet. Men som barn kände hon sig trygg. I klassen fanns fem andra barn som precis som hon hade portugisiska föräldrar.
– Jag vet hur det är att ha ett annat ursprung och min solidariska ådra är stark. Människovärdesprincipen är viktig för mig och att man kämpar för det man vill nå. Det finns en tillit till människor som jag lärde mig under uppväxten.
Barndomens sjukdomar präglade yrkesvalet
Sineva Ribeiros pappa kom till Sverige på femtiotalet från en liten by i Portugal. Hämtad av svenska arbetsgivare för att bli stenhuggare i Bohuslän. När det stora stenbolaget stängde i mitten av 1970-talet erbjöd Volvo både jobb och bostad och familjen flyttade till Göteborg.
Redan i första klass, när läraren frågade vad de ville bli, skrev Sineva Ribeiro sjuksköterska på sin lapp.
– Jag var ofta sjuk som barn, var jätteallergisk och vårdades på sjukhus. Efter en kikhosta fick jag lunginflammation och låg flera månader isolerad på infektionskliniken. Där var det en sjuksköterska som varje morgon flätade mitt långa hår. Det var min första förebild.
Trivs i det akuta
Som nyexaminerad sjuksköterska i slutet av 1980-talet fanns inga fasta tjänster att få. Sineva Ribeiro anställdes på kirurgkliniken på Sahlgrenska sjukhuset och fick hoppa runt på alla avdelningar.
– Jag är en utpräglad akutmänniska och gillar att gå in och göra en insats och lösa saker. När patienten är klar så går de vidare i systemet.
Hon utbildade sig till specialistsjuksköterska i kirurgisk omvårdnad och stortrivdes på jobbet. Det fackliga engagemanget väcktes i samband med en större omorganisation på avdelningen.
Från lokal till central ordförande
Från förtroendevald på avdelningen klättrade hon snabbt i den fackliga organisationen. Efter några år som ordförande i avdelning Göteborg bestämde hon sig 2011 för att kandidera till ordförande för hela förbundet. I en artikel i Vårdfokus som nyvald ordförande sa hon att hon gärna står i centrum, men också gärna lyfter fram andra. Kampen för jämställda löner stod högt upp på agendan.
Sineva Ribeiro har varit förbundets ansikte utåt och satt ord på det som medlemmarna upplevt på vårdgolvet. Hon har legat högt på tidningen Dagens Medicins årliga maktlista. Toppåret var 2020, då hade hon en sjätteplats.
Fått ta emot kritik
Under pandemin var ilskan stor över bristen på skyddsutrustning och de risker personalen utsattes för. När den förväntade tacken för allt slit uteblev och arbetsmiljön blev allt sämre, bland annat med ett övertidsberg på över 300 miljoner timmar, gick Vårdförbundet ut i strejk år 2024.
Det mediala genomslaget blev stort och samma år utsågs Sineva Ribeiro till Göteborgs mäktigaste kvinna. Men internt var kritiken skarp, det var hon också förberedd på.
– Jag har försökt svara alla medlemmar som hört av sig. Den frustrationen måste man kunna hantera.
Utsatt position
Att det blåser på toppen kan hon ta, men när hon berättar om de konkreta hoten mot sin egen person händer något. För första gången under intervjun stannar Sineva Ribeiro upp och tårarna stiger i ögonen.
– När Ing-Marie Wieselgren mördades i Almedalen 2022 hade vi träffats två timmar innan i TCO-parken. Vi skildes och gick åt olika håll, men det hade precis lika gärna kunnat vara jag.
Sineva Ribeiro kommer alltid arbeta för det hon tror på. Var och hur det kommer att ske är i skrivande stund inte klart. Uppdraget som vice ordförande i den internationella sjuksköterskeföreningen ICN finns kvar och redan veckan efter kongressen drar hon till Gèneve på möte med WHO.
Redo för nya utmaningar
Hon har förlikat sig med att valberedningen valde en annan kandidat till ordförandeposten, trots att hon var redo att axla manteln en mandatperiod till.
– Jag sa redan för ett år sedan att jag skulle sluta, men sedan fick jag så många nomineringar att jag kände att jag har nog mer att ge. Men det här blir bra, det är också dags för mig att möta nya utmaningar.
När hon ska svara på frågan om vad hon kommer att sakna mest blänker det till igen bakom glasögonen.
– Alla människor jag mött, det har varit så utvecklande. Jag kommer också att sakna att driva de här viktiga frågorna. Nätverken har jag kvar och jag har en tillförsikt att jag kommer göra det ändå, fast på ett annat sätt. Ränderna går aldrig ur en zebra.
Fortsätter att dansa
En annan sak som Sineva Ribeiro inte kommer släppa är dansen. Hon älskar att dansa och är känd för att starta dansgolv vart hon än befunnit sig i världen.
– Musik och dans förenar människor, det har det alltid gjort. Det finns något i den glädjen som inte skapar krig. Vi lever i en tid som är upp och ner och då måste vi fortsätta att dansa!