»Vi hade troligen gjort en GHB-analys«

Om Emilies död hade utretts av Rättsmedicinalverkets avdelning för rätts­genetik och rättskemi så hade de försökt att analysera om något preparat hade lagts i hennes drink, tror biomedicinska analytikern Liv Örnvall.

1 februari 2008

Liv Örnvall är en av de cirka 50 personer som arbetar som biomedicinsk analytiker vid Rättsmedicinalverkets avdelning för rättsgenetik och rättskemi i Linköping, den enda i sitt slag i landet. Här utförs analyser av alkohol, droger och läkemedel men också av dna. Proverna skickas hit från landets sex rättsmedicinska avdelningar, inklusive den som ligger i Linköping.
Och det är hit som urin- och blodproverna som togs på 15-åriga Emilie när hon fortfarande var i livet skulle ha skickats av polisen, om det hade varit en sann historia. Eftersom kroppen senare hittades strax utanför Munkfors är det också rättsmedicin i Linköping som skulle ha skött obduktionen.
När kroppen öppnas tas nya prover från urinblåsan, lårvenen och ögonkammaren. Kanske skickas även en hårtuss för kemisk analys, eftersom håret kan avslöja narkotikaintag långt tillbaka i tiden. Varje centimeter hår representerar cirka en månad.

Liv Örnvall ingår i teamet för våldsbrottsutredningar. Just i dag är det hennes tur att ha hand om registreringen av de våldsbrott som kommer in. I den rollen är det också hennes sak att besluta vilka analyser som ska göras först. Finns det misstankar om att personen har drogats letas alltid efter alkohol, narkotika och läkemedel i blod och urin.
? I fallet med Emilie hade vi troligen också gjort en analys av ghb. Det kan mycket väl ha varit det som har petats ned i hennes drink. Annars skulle jag ha gissat på Flunitrazepam eller någon annan bensodiazepin, säger hon.

Parallellt med våldsbrottsutredningen skulle det även ha gjorts en dödsfallsutredning på Emilie. Då skulle även ögonkammarvätskan ha analyserats för alkohol.
Vid dödsfall ökar risken för att proverna ska vara orena. Förruttnelseprocessen gör att organiskt material lätt passerar över till ställen där det normalt inte hör hemma. Och när så kallade »ruttentoppar« uppträder på kromatogrammet måste biomedicinska analytikern tänka ett varv extra.
– Ibland krävs det rätt så stor erfarenhet för att tolka svaren. Vid våldsbrotten är det enklare, för då vet vi i regel vad vi ska leta efter, säger Liv som har arbetat på laboratoriet i tio år.
Ingenting lämnas åt slumpen. Här kollas och dubbelkollas i princip allt. Medan en läser upp personuppgifter, klockslag och annan information från remissen kontrollerar en annan att det står samma sak på de rör som ska analyseras. I den långa kedja av beredningar och analyser som görs innan det färdiga resultatet trillar ut upprepas samma tvåstegsprocedur vid i princip varje nytt arbetsmoment. När en analys visar spår av ett eller flera läkemedel görs ofta både en och två analyser till för att verifiera och förfina resultatet.

Eftersom blodet kommer från avlidna är det många gånger trögflytande och ihopklumpat. I stället för att via en robot pipettera blodet måste personalen väga varje prov för hand.
? Som tur är varvar vi arbetsuppgifterna. I dag är det min tur att väga in blodprover, i morgon är det någon annans tur. Annars hade det blivit allt för påfrestande för axlarna, säger Anne-Louise Tjäder där hon står invid ett av de många dragskåpen på avdelningen.
Dragskåpet gör att hon hindras från att få i sig de lösningsmedel som hon tillsätter proverna, men det gör också att hon slipper den obehagliga lukt som ofta följer med prover som tas från döda kroppar.

Vid våldsbrott sparas alla prover i minst ett år. I kylrummet förvaras tusentals prover som åker in och ut allteftersom analyserna görs och görs om. Risken för att det ska finnas blodstänk på dem är stor. Här inne får ingenting vidröras utan handskar, inte ens dörren, som öppnas via en elektronisk fotplatta.
Många av de prover som hanteras på ett rättskemiskt laboratorium kommer från missbrukare. Personalen tar därför aldrig några risker.
? Jag är betydlig mer noggrann med att skydda mig här jämfört med när jag en gång i tiden arbetade i sjukvården, säger Anne-Louise Tjäder.
Förutom att hon bär plastförkläde och handskar så skyddar hon även ansiktet med visir och armarna med speciella plastskydd.
Delar av organen från obduktionen skickas till histopatologen där de biomedicinska analytikerna preparerar, snittar och slutligen färgar vävnadsproverna så att de tydligt och klart framträder i mikroskopet.

Biomedicinska analytikern Enikö Blixt har arbetat här sedan augusti i fjol. Dess­förinnan arbetade hon i sex år på ett histologiskt sjukhuslaboratorium.
– Den stora skillnaden är att på sjukhuset kom 99 procent av preparaten från levande människor. Här är frågeställningen alltid varför en viss person har dött.
Annars tycker hon att arbetet och rutinerna inte är så olika dem i vården.
? Förutom att det är betydligt mer spännande att utreda dödsfall och försöka att hitta de bakomliggande orsakerna.
Oavsett vad personalen på Rättsmedicinalverket i Linköping kommer att hitta i sina analyser kommer de med 99 procents säkerhet att kunna fastställa den verkliga orsaken till att 15-åriga Emilie avled där i skogsbrynet utanför Munkefors.

 

STATISTIK
Varje år genomförs cirka 5 500 rättsmedicinska obduktioner.
Av dessa är: 

  • 100 våldsbrott
  • 400 oklara dödsfall
  • 1 100 självmord
  • 1 400 olycksfall
  • 2 500 naturliga dödsfall (sjukdom eller alkoholmissbruk)

Mer om ämnet

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida