Så kan barn bli mindre rädda för att ta sprutor

Att spela på paddan, lyssna på musik eller bara skrika rakt ut. Det är strategier som barn kan använda för att stå ut med nålstick. När de själva får välja strategi känner de mindre rädsla och smärta – och sjuksköterskorna bekräftar deras känslor bättre.

Att ta blodprover eller få en spruta är ofta kämpigt för barn. Nästan alla barn i Sverige blir stuckna i något sammanhang, om inte annat för att vaccineras. Det kan underlätta med plåster eller bedövningssalva – men bara mot smärtan. För att lindra rädslan försöker sjuksköterskan ofta också distrahera barnet. Barnet uppmuntras att titta bort eller fokusera på något annat. Just en kombination av smärtlindring och distraktion är den aktuella rekommendationen i Sverige.

Det kan också underlätta om barnet själv får välja en strategi för att klara sticket, visar en ny doktorsavhandling om nålprocedurer av barnsjuksköterskan Ida Kleye vid Högskolan i Borås.

– För barn är nålstick en av de värsta källorna till rädsla och smärta i vården. En hel del blir hjälpta av att distraheras. Men det kan få motsatt effekt för de barn som hellre vill uppleva kontroll, säger Ida Kleye.

Så klarar barn att ta spruta – berättar själva

Upplevelsen som ett barn får vid en sticksituation kan bli ett bestående minne.

– Med en bra erfarenhet kan det bli lättare nästa gång. Men om det blir skrämmande finns upplevelsen kvar hos barnet.

I en av studierna undersöker Ida Kleye vilka strategier som hjälper barnet att ta sig igenom sticket. Barnen berättar i intervjuerna hur de gör för att klara smärta och rädsla vid nålstick.

– De går in i sig själva och styr sina tankar. En pojke tänkte exempelvis på när han varit på lekplatsen med morfar och åkt rutschkana. En barnvänlig miljö med målade, roliga väggar kunde hjälpa barnen att gå in i sina fantasivärldar.

Vuxna kunde underlätta för barnet genom att ge dem möjlighet att krama sitt gosedjur. Tillsammans med gosedjuret fick de helt vara sig själva och blev inte tillsagda att göra något annorlunda.

– Andra barn ville skrika rakt ut för att klara det. Men då stördes ofta nålproceduren, både av sjuksköterskan och föräldrar som ville trösta.

Ida Kleye videofilmade också nålprocedurer för att analysera kommunikationen mellan barn och sjuksköterska. Barnen visade ofta sina obehagskänslor inför och under sticket genom att rynka pannan, stänga ögonen, spänna sig, få tårar i ögonen eller mer explosiva uttryck, som att flaxa med armar och ben eller sparka i madrassen.

– De flesta visade rädsla och smärta ickeverbalt. Det gjorde även de barn som hade stor förmåga att berätta verbalt. Sjuksköterskorna bemötte dem då främst genom att informera om praktiska moment i nålproceduren. De la mindre uppmärksamhet på barnens emotionella uttryck.

Barnen fick välja mellan nio strategier

Ida Kleye utvecklade, testade och utvärderade ett verktyg där barnen fick välja mellan nio strategier för att bättre klara nålproceduren. Det var exempelvis att klämma på något, spela på paddan eller lösa gåtor. Där fanns även ett fritt alternativ för barnet.

– Gruppen med barn som fick välja strategi visade mindre rädsla, oro och smärta än kontrollgruppen, när vi observerade dem. Samtidigt tog nålproceduren bara hälften så lång tid för gruppen som fått välja strategi, jämfört med kontrollgruppen.

Fler barn kunde också tänka sig att vara med om ett stick igen.

I den avslutande studien studerades återigen kommunikationen mellan barn och sjuksköterska.

I den märktes ingen skillnad på hur barnen uttryckte sina obehagskänslor om de fått vara med om interventionen med att välja strategi eller inte. De fortsatte visa rädsla och smärta mestadels ickeverbalt.

– Däremot bekräftade sjuksköterskorna då barnens känslor mer, jämfört med när verktyget inte användes. Min slutsats är att när sjuksköterskan bekräftar barnets perspektiv och obehagliga känslor ökar möjligheten att lindra barnets rädsla och smärta vid nålproceduren.