Jonas Flodin, sjuksköterska: När minnena saknas blir iva-dagboken ovärderlig
Hallucinationer, mardrömmar och fragmenterade minnesbilder är inte ovanliga efter en vistelse på intensivvårdsavdelning. Iva-dagboken kan då fungera som ett ankare i verkligheten, skriver Jonas Flodin, snart ivasjuksköterska och före detta iva-patient.
Jag minns inte vem som höll min hand.
Jag minns inte vem som borstade mina tänder när jag låg i respirator.
Jag minns inte vem som torkade mina tårar eller vem som mötte min blick när jag var som allra räddast.
Men någon gjorde det.
Det är därför vi måste prata om iva-dagboken.
Om trenden från 2025 håller i sig kommer omkring 40 000 människor att vårdas på intensivvårdsavdelning i Sverige under 2026. Bakom varje vårdtillfälle finns en människa som under en period av sitt liv varit helt beroende av andra för att överleva.
Intensivvård är resurskrävande ur både personal- och materialperspektiv. Men den är också emotionellt krävande. I den medicinska journalen finns en utförlig dokumentation av behandlingar, provsvar och medicinska beslut. Men hur dokumenteras det medmänskliga? Hur bevaras berättelsen om människan bakom patienten?
Iva-dagboken är ett sätt att göra just det.
Avgörande för den som saknar minnen
I dagboken dokumenteras vardagliga händelser, dagens väder, vilka anhöriga som varit på besök och vad som hänt under dagen. Det kan verka oviktigt. Men för en människa som saknar minnen från sin vårdtid kan just dessa detaljer bli avgörande pusselbitar.
Många intensivvårdspatienter får läkemedel som påverkar minnet. Hallucinationer, mardrömmar och fragmenterade minnesbilder är inte ovanliga. Iva-dagboken kan då fungera som ett ankare i verkligheten – ett sätt att förstå vad som faktiskt hände.
När blixten oväntat slog ned i mitt eget liv och jag själv blev iva-patient fick jag erfara detta på nära håll. I mitt fall skrevs ingen iva-dagbok. I stället försökte jag i efterhand lägga ett pussel av medicinska journalanteckningar, min egen utbildning och de fragment av minnen som fanns kvar.
Utan min medicinska bakgrund är jag inte säker på att pusslet hade gått att lägga alls.
För mig handlar det om att ge tillbaka en berättelse
I efterförloppet fick jag också uppleva hur det känns att förlora kontrollen över sitt eget liv och sin egen integritet. Inom vården gör vi inte dessa saker av ondo. Tvärtom. Men jag tror att det är lätt att glömma vilka spår även den bästa vård kan lämna efter sig när man själv står mitt i arbetet.
Under min rehabilitering skrev jag mycket. Jag försökte sätta ord på den märkliga känslan av att veta att jag blivit omhändertagen, men inte av vem.
Jag skrev:
”Vems är de händer som strukit mina tårar, borstat mina tänder och kramat min hand när lufthungern kramade mitt inre?
Vems hjärta vårdade mig?
Vems ögon mötte mina och gav mig trygghet?
Vem?
Ja, jag återkommer alltid till frågan: Vem?”
För mig handlar iva-dagboken ytterst om att hjälpa patienten att besvara just den frågan. Att ge tillbaka en del av den berättelse som sjukdomen tog ifrån dem.
För när minnen saknas blir även de små detaljerna betydelsefulla.
Och ibland kan några nedskrivna rader vara skillnaden mellan fragment och sammanhang.
//Jonas Flodin, anestesisjuksköterska, blivande intensivvårdssjuksköterska och före detta iva-patient
Säg vad du tycker i Vårdfokus!
Lönerna, arbetsmiljön, utbildningen — vad får dig att tända till?
På Vårdfokus Debatt vill vi höra vad du tycker om sådant som rör din jobbvardag. Texter publiceras på vardfokus.se och i tidningen.
- Skriv kort och kärnfullt.
- Redaktionen väljer bland de texter som kommer in — vi kan alltså inte lova att alla publiceras.
- Vi vill att din text inte har publicerats någon annanstans tidigare.
- Skicka med ett foto på dig.
- Mejla texten till debatt@vardfokus.se.