Hernani Vieira, röntgensjuksköterska: Vi förtjänar en objektiv analys av vår framtid

I en ny rapport avfärdas ett titelbyte från röntgensjuksköterska till radiograf. Men istället för att objektivt väga för- och nackdelar framstår slutsatsen ha varit dragen på förhand, skriver Hernani Vieira, röntgensjuksköterska, i en debattartikel.

I den nyligen publicerade rapporten från Vårdförbundet och Svensk Förening för Röntgensjuksköterskor (SFR) avfärdas ett titelbyte till radiograf. Men när jag läser texten slås jag av en central fråga: var syftet verkligen att förutsättningslöst utreda om en förändring kunde gynna vår profession, eller var målet redan från start att hitta argument för att bevara status quo?

Med snart 20 års klinisk erfarenhet som röntgensjuksköterska, efter att ha arbetat på ett flertal olika sjukhus inom olika radiologiska områden, och genom min tidigare roll som universitetsadjunkt där jag undervisade våra framtida kollegor, letar jag efter en opartisk analys av vårt yrkes framtid. Tyvärr möts jag av en rapport som upplevs tendentiös. Istället för att objektivt väga för- och nackdelar framstår slutsatsen ha varit dragen på förhand.

Sverige har fler disputerade – men också större befolkning

Rapporten hävdar till exempel stolt att vi ligger i ”framkant” i Norden med 33 disputerade. Det låter fint, men låt oss vara ärliga: det är en statistisk rökridå. Rapporten jämför absoluta tal men blundar för yrkeskårens storlek.

I Sverige finns det drygt 4000 yrkesverksamma. Att vi har fler disputerade än våra grannländer beror på att vår befolkning är större, inte på att vi är mer akademiserade. Ser man till andelen disputerade i förhållande till kårens storlek, ligger länder som Finland proportionellt sett före oss. Att använda denna skeva statistik som bevis på framgång är att undvika professionens verkliga problem.

Viktiga ämnen får stryka på foten i utbildningen

Vidare försvaras vår nuvarande titel med att den speglar vår ”dubbelkompetens”. Det låter bra i teorin, men vi som står på golvet vet att det i praktiken skapar ett farligt vakuum. Genom mina möten med studenter under deras kliniska praktik ser jag tydligt hur tre års grundutbildning helt enkelt inte räcker för att ge djup i både omvårdnad och avancerad radiografi.

När vi ska optimera protokoll, utföra exakta kalibreringar, eller ”bara” ansvara för kvaliteten i högteknologiska undersökningar, är det inte generella omvårdnadsteorier som löser problemen. Det är tillämpad fysik och bildbehandling – ämnen som idag får stryka på foten.

Samma brist på objektivitet syns i hur den internationella variationen hanteras. Man använder den som ett argument emot ett titelbyte, men blundar för att vår nuvarande titel översätts till ”radiology nurse” – en helt annan yrkeskategori internationellt. Förvirringen är så stor att EFRS, European Federation of Radiographer Societies, tvingats rekommendera ”Radiographer” som enda titel i europeisk dokumentation. Ändå vänds detta på något sätt till ett argument för att vi ska behålla vårt nuvarande, isolerande namn.

Titelbyte skulle reformera utbildningen

Den kanske största bristen i rapporten är dock att man medvetet utelämnar den dominoeffekt ett titelbyte skulle medföra. Ett byte till radiograf är inte bara att byta skylt på dörren: det är den nödvändiga katalysatorn för en oundviklig och livsviktig utbildningsreform.

För det första skulle lärosätena tvingas renodla utbildningen, och genom att klippa navelsträngen till de generella omvårdnadsteorierna frigörs utrymme för det verkliga tekniska kärnämnena: anatomi, fysik, radiologi, patologi, avancerad bildbehandling, hybridutrustning.

Vi sitter fast i sjuksköterskornas karriärträd

För det andra skulle en oberoende identitet underlätta skapandet av det som rapporten själv pekar ut som en prioritet: reglerade specialistutbildningar. Idag sitter vi fast i sjuksköterskornas karriärträd, vilket gör det byråkratiskt oerhört tungt att skapa officiella, kliniska specialiteter inom komplexa modaliteter som MR, PET och CT (man kan ju fråga sig varför de annars fortfarande inte existerar?).

Slutligen, gällande lönefrågan: rapporten har rätt i att en ny titel inte per automatik ger högre lön. Men löneökningar uppstår inte genom dekret – de uppstår när en yrkeskår blir så högt specialiserad att den blir omisskännlig och oersättlig. När vi slutar ses som ”sjuksköterskor som trycker på knappar” och istället erkänns som oumbärliga experter på medicinsk diagnostik, då får vi också den förhandlingsmakt vi förtjänar.

Den diskussionen måste få föras utifrån opartiska fakta, inte tillrättalagd statistik från en organisation som verkar rädd för förändring.

//Hernani Vieira, leg. röntgensjuksköterska (PET/MR), PET-Centrum, BFC, Akademiska sjukhuset, masterstudent, Jönköping University

Säg vad du tycker i Vårdfokus!

Lönerna, arbetsmiljön, utbildningen — vad får dig att tända till?

På Vårdfokus Debatt vill vi höra vad du tycker om sådant som rör din jobbvardag. Texter publiceras på vardfokus.se och i tidningen.

• Skriv kort och kärnfullt.
• Redaktionen väljer bland de texter som kommer in — vi kan alltså inte lova att alla publiceras.
• Vi vill att din text inte har publicerats någon annanstans tidigare.
• Skicka med ett foto på dig.
• Mejla texten till debatt@vardfokus.se.