Ömsesidighet behövs för förståelse
Schuster M. Profession och existens. En hermeneutisk studie av asymmetri och ömsesidighet i sjuksköterskors möten med svårt sjuka patienter. Doktorsavhandling, Göteborg: Bokförlaget Daidalos ab 2006.
Bakgrund och teoretisk ram: Hur tänker, känner och handlar en sjuksköterska i mötet med svårt sjuka patienter? Hur påverkas sjuksköterskan privat och professionellt av den dagliga konfrontationen med lidande och död i sitt arbete? Vem är man, vem blir man, i det svåra mötet? Dessa frågor om identitet och människans existentiella villkor ställs i förhållande till vad det innebär att vara professionell. Avhandlingens teoretiska ram består av två delar. Den första är »självet och den andre« som till större delen bygger på Paul Ricoeurs tänkande om omsorg. Till detta kopplas andra franska existenstänkare, som Gabriel Marcel och hans tanke om den konkreta människans livsvillkor här och nu, existensen som inkarnerad i min kropp. Karl Jaspers begrepp gränssituationer används för att beskriva den situation det innebär att vara svårt sjuk. Ricoeurs relationsbegrepp, med utgångspunkt i ömsesidighet, ställs mot Emmanuel Lévinas tänkande om mitt ansvar inför den andre som är en absolut annan, totalt olik mig. Slutligen används Aristoteles och hans vänskapsbegrepp för att problematisera mötet mellan människor. Med hjälp av Gadamers och Ricoeurs hermeneutik, som innebär både förståelse och förklaring, närhet och distans, försoning och misstanke, skapas ett andra ramverk som sedan används i den empiriska undersökningen.
SYFTE: Huvudsyftet med studien är att undersöka sjuksköterskors självförståelse och deras förståelse av den andre, patienten, i mötet i en gränssituation.
METOD: Det empiriska materialet består av utskrifter med 14 intervjuade sjuksköterskor. Intervjuerna är transkriberade till poetiserade berättelser som sedan tolkas utifrån den hermeneutiska tolkningstraditionen. Texterna tolkas dels avseende sjuksköterskornas självbilder, dels deras bilder av patienter. Relationen mellan närhet och distans, känslor och rationellt tänkande problematiseras, liksom den idealiserande bilden av patienter. En annan fördjupning i analysen görs genom att ställa frågor om vänskap och kärlek i det professionella mötet. Förhållandet till kroppen genom beröringen ställs i relation till de professionella kraven, det ordlösa lidandet ger frågor om den möjliga eller omöjliga trösten.
Det genomgående temat är vad som utgör asymmetriska och symmetriska relationer.
RESULTAT OCH SLUTSATS: Som resultat utformas ett antal olika sätt att förhålla sig som sjuksköterska i det svåra mötet; det metodinriktade och det neutrala förhållningssättet, samt ett förhållningssätt utifrån föreställningen om den goda sjuksköterskan. Med utgångspunkt i avhandlingens ramverk utvecklas en fjärde möjlighet, den ömsesidigt orienterade sjuksköterskan. Slutsatsen blir att ömsesidigheten är en förutsättning för att förstå både den andre och sig själv.
Kommentar Joakim Öhlén, leg sjuksköterska, docent, Sahlgrenska akademin, joakim.ohlen@gu.se
Viktigare att se det som förenar än det som skiljer
Marja Schusters intressanta resultat om sjuksköterskans förståelse av sig själv och patienten bidrar till förståelse av relationen mellan vårdare och patient. Tolkningarna är tydliga. De poetiska intervjucitaten lyfter fram deltagarnas personliga klokhet och talar eftertänksamt till läsaren. De svåra existentiella frågorna vid sjukdom och död blir i Schusters text aldrig triviala eller distanserande.
Tolkningarna sammanfattas i fyra olikartade fokus för sjuksköterskans professionella hållning. Den »metodinriktade sjuksköterskan« vet vilka patientens behov är och löser patientens problem med sin exklusiva kunskap, men löper risk att bli allsmäktig och att objektifiera sig själv. Den »neutrala sjuksköterskan« försöker skydda sig själv mot egna känslor i patientmöten (till exempel undvika att bemöta existentiell laddning vid informationsgivning), vilket tenderar att leda till en existentiell avskurenhet. Den »goda sjuksköterskan« utmärks av att se sjuksköterskan som givare, hjälpare och altruistisk och patienten som tacksam och hjälplös, med risk för att den professionella relationen spårar ur. Gemensamt för dessa tre hållningar är att relationen blir asymmetrisk, vilket enligt Schuster blir begränsande. Den »ömsesidigt orienterade sjuksköterskan« äventyrar däremot sin egen person i relationen. Detta handlar om att fästa vikt vid det som mänskligt sett förenar snarare än skiljer vårdare och patient åt. För utveckling av existentiell kunskap pekar Schuster på betydelsen av att existentiell samt annan teoretisk och praktisk kunskap utvecklas parallellt – men utvecklar inte hur det kan ske.
Studien förankras tydligt inom filosofiska områden: omvårdnads- och existensfilosofi, fenomenologi och hermeneutik. Eftersom studien är empirisk och resultaten anknyter till ytterligare områden blir det otydligt hur Schuster förhåller sig till angränsande empiriska forskningsfält. På flera ställen saknar jag referenser till aktuell svensk forskning.
Resultaten bör exempelvis ha stor betydelse för bland annat moralisk lyhördhet och stress samt för handledning i att växa yrkesmässigt. Sammanfattningsvis ger avhandlingen intressant, om än inte helt lättläst, läsning med många tänkvärda reflexioner över professionalism i möten med svårt sjuka patienter.