Personligt Marja Schuster

Ålder: 48 årKarriär: sjuksköterska och fil drFamilj: man och tre barnBehöver: gympa och springa för att kunna tänkaFörsöker lära sig: leva med sitt knackiga självförtroendeHämtar kraft: i naturen

Från nordligaste Finland kom Marja Schuster i början av 1980-talet till sjuksköterskeskolan i Rovaniemi. Att utbildningen byggde på Katie Erikssons vårdvetenskapliga teorier, med begrepp som kärlek och lidande, kändes inte främmande för Marja. Tvärtom anammade hon teorierna intuitivt.

– De stämde precis för mig och väckte funderingar om vad de betyder för mig, personalgruppen och i relationen till patienten.

Under hennes uppväxt på 1960- och 70-talen var efterkrigstiden fortfarande levande i norra Finland. Marja beskriver hur man gick hem till varandra och berättade om krigets umbäranden – kulturen var präglad av lidandet. En morbror till Marja var med i kriget.

– Han berättade om hur det var vid fronten; samma berättelser gång på gång, hemska saker, kanske som ett slags bearbetning. Men det var inte bara lidande, han berättade också om kamratskap och om den humor som säkert hjälpte dem att stå ut med och hantera lidandet.

När Marja som nybliven sjuksköterska kom till Sverige kände hon sig som en »främmande fågel«. Hennes arbetsmetoder var annorlunda och hon betedde sig på ett sätt som arbetskamraterna inte var vana vid. Hon tog ansvar för »sina« patienter; när någon behövde prata stängde hon dörren för att kunna ha samtalet ostört. Och hon skrev och talade om patienterna som berättelser.

– Det var självklart för mig att det inte går att återge människan i punktform, som sjuksköterskorna gjorde här.

Hennes ambition är att vårda på bästa sätt, och att aldrig sluta ställa frågan om vad bästa möjliga vård innebär för varje enskild patient.

På en del arbetsplatser var arbetsklimatet tillåtande och arbetssättet togs väl emot av kollegerna, men på andra ställen stod en del inte ut med den stängda dörren, utan blev misstänksamma och undrade vad hon gjorde.

Med sin forskning vill Marja få i gång samtal om vad professionalitet är. Hon vill att sjuksköterskor ska bejaka och ta in sig själva i det professionella. Med det menar hon inte att bli privat – det ser hon inte som professionellt – utan att vara närvarande som människa.

– Vi måste veta vad vi pratar om när vi talar om det personliga i det professionella. Vi har specifika yrkeskunskaper och som professionell har jag ett ansvar att göra mitt bästa. Men det finns också en ömsesidighet där ingen har tolkningsföreträde; när det gäller liv, död, lidande, kärlek, tröst. Där kan vi bara lyssna och tala med varandra. Där finns bara människorna, det mellanmänskliga och existentiella. 

Mer om ämnet

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida