”Låg anslutningsgrad gör det svårt att driva igenom förändringar”

Linda Linné, ordförande i Vårdförbundet avdelning Capio, kandiderar till förbundsstyrelsen i samband med kongressen i maj. Hon vill dela med sig av kunskap kring fackligt arbete och rekrytering i privat sektor.

Varför kandiderar du till förbundsstyrelsen?

– Jag har insett att jag kanske är den enda som gjort resan från förtroendevald på en arbetsplats i en region till att leda en hel avdelning i privat sektor. Jag var med när Capioklubben inom Vårdförbundet bildades med en styrelse som trevade sig fram i vad som var vår uppgift, och när vi några år senare fick bli en egen avdelning.

– I framtiden är det inte omöjligt att fler privata avdelningar startas. Då kan min kunskap efterfrågas och därför ställer jag den till förfogande.

Vad fick dig att bli engagerad i facket?

– Mitt första förtroendeuppdrag var på en urologisk vårdavdelning på Universitetssjukhuset i Linköping 2004. Vi var många som var engagerade där. Jag ville veta mer, få koll på hur saker fungerade. De stora frågorna då rörde lönenivåer och löneutveckling. Det är lite sorgligt att fokus inte ändrats sedan dess.

Kan du berätta om en facklig framgång som du är stolt över?

– Det jag bär med mig är de enskilda medlemmar jag försökt hjälpa så bra som möjligt. Det känns fint att vara en del av kraften i ett fackförbund som en individ kan få stöd av när den står ensam mot arbetsgivaren, till exempel gällande anställningsvillkor, rehabilitering med mera.

Korta beslutsvägar – både styrka och svaghet

Vad är den största utmaningen i avdelning Capio just nu?

– Vi har gjort ett jättejobb med att få medlemmar att förstå att de kan vara med i Vårdförbundet trots att de jobbar i privat sektor. Inom Capio är det låg anslutningsgrad och det finns relativt få samverkansavtal.

– De korta beslutsvägarna som jag tycker är den privata sektorns styrka kan ibland ha en baksida, när det går lite väl snabbt och man upplever att ingen riktigt hunnit tänka igenom konsekvenserna av ett beslut. Då behövs samverkan och mbl-förhandlingar.

Om du blir vald – vad skulle du vilja åstadkomma under fyra år som förbundsstyrelseledamot?

– Det största är att få in ännu mer tänk kring medlemmar i privat sektor och vilka behov de har. Hur hittar man nya vägar att vända sig till dem? De stora avtalen är ju på regional och kommunal nivå, det kommer man inte ifrån. Men vi upplever att de får otroligt stort fokus jämfört med avtal och villkor i privat sektor. Detsamma gäller informationen från förbundet.

Medlemmars goda erfarenheter bra rekryteringsverktyg

Är det många unga som jobbar på den privata sidan?

– Ja, vissa verksamheter drar till sig de som är nyfärdiga, till exempel Capios stora geriatriska verksamheter i Stockholmsregionen.

Vilket är ditt bästa trick för att rekrytera dem?

– Jag har tyvärr inget facit. Det gäller att synas på arbetsplatsen och nå ut med kommunikation kring vad man åstadkommer. Sedan brukar jag tänka att alla som hör av sig ska få så bra hjälp som möjligt så att de får något positivt att berätta om förbundet för sina kollegor.

Vad är största skillnaden mellan att vara förtroendevald i privat sektor jämfört med regionen, tycker du?

– Många gånger är de fackanslutna i minoritet på arbetsplatsen och då är det inte lika lätt att driva saker. Det blir en dålig spiral, fler går ur eftersom de inte ser värdet i medlemskapet. I regionen får man tillgång till all lönestatistik och bjuds in i samverkansgrupper. Hos oss är det mer svårarbetat. Bara att få veta vilka som jobbar hos arbetsgivaren kan vara svårt eftersom det inte är en offentlig handling.

– Det är också mycket som inte kommuniceras, eller som kommuniceras precis när det har hänt, till exempel i samband med uppköp av olika verksamheter, förändrade arbetssätt eller stora lokalförändringar. Över lag krävs engagemang av både medlemmarna på arbetsplatsen och av arbetsgivaren för att det ska bli förändring.