Låg lön och hög arbetsbelastning – därför ratar nyexade regionerna
Majoriteten av Vårdförbundets medlemsgrupper som fått sin legitimation de senaste fem åren börjar sin karriär inom regionerna – men hälften har redan bytt arbetsplats. Låg lön och tung arbetsmiljö får många att söka sig vidare.
Wictoria Trei var länge inställd på att göra karriär som kommunikatör. Hon hade jobbat flera år med trafikinformation på Skånetrafiken och var redo för nya uppdrag. Men allt förändrades under ett volontäruppdrag för scouterna i Burundi, där hon bland annat arbetade med grafisk formgivning. Hon kände sig maktlös och bakbunden i sin roll, oförmögen att kunna hjälpa alla de människor som hon såg led i sin vardag.
– Där och då föddes tanken på att göra mer för andra människor, att inte bara fokusera på mig själv och min egen karriär. Jag föll för sjuksköterskeyrket eftersom det var internationellt gångbart och hade en god arbetsmarknad, säger Wictoria Trei.
Hon tog examen 2020. Vid 38 års ålder fick hon sitt första sjuksköterskejobb på en dialysmottagning vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. Hon fick en gedigen introduktion på sex veckor.
– Det var en bra första arbetsplats med trygga kollegor. De flesta patienterna var multisjuka, vilket gjorde att jag lärde mig mycket. Jag blev kvar där i två år. Till slut tröttnade jag på den låga lönen. Jag gick till kommunen för bättre betalt – nästan 5000 kronor mer i månaden. Men jag hade ledsnat på Malmö och behövde få se något annat, säger Wictoria Trei.
Kommunen bäst hittills
Hon började som bemanningsanställd och jobbade på sjukhus runt om i landet, en huvudsakligen positiv upplevelse. När det efter två år var dags att vända hem hade Region Skåne slagit i hyrbromsen, det fanns inga lediga tjänster.
– Regionen har inte gjort något för att försöka locka tillbaka bemanningspersonalen. Jag hade gärna jobbat på sjukhus, men villkoren och lönen är inte rimliga, säger hon.
Till slut nappade hon på en fast tjänst inom socialpsykiatrin i Lunds kommun, med ansvar för två boenden.
– Av det jag har prövat hittills upplever jag att kommunen är mest mån om sin personal. Villkoren är bättre men framför allt är cheferna intresserade och anstränger sig för att man ska ha det bra.
Majoritet av nyexade har bytt jobb
Hon är långt ifrån ensam. Det visar en enkät som Vårdfokus har gjort bland Vårdförbundets medlemmar som tog examen under perioden 2020–2024, varav de flesta är sjuksköterskor. Av de svarande är det knappt två procent som lämnat hälso- och sjukvården, där den vanligaste orsaken är lön, personlig utveckling och hög arbetsbelastning.
Av dem som är kvar i sjukvården började nästan 80 procent sin yrkesbana i en region. Mer än hälften har bytt arbetsplats sedan dess. En av fem har bytt arbetsgivare flera gånger under undersökningsperioden.
65 procent har en region som andra arbetsgivare. Samtidigt är det en ökande andel som har sin andra arbetsplats i en kommun eller hos en privat vårdgivare. Strömmen är starkast mot privata vårdgivare, andelen som hade det som första arbetsplats var 7,1 procent för att öka till 17,9 procent som andra arbetsgivare.
Jakt på högre lön
Personlig utveckling och ersättning är två av de vanligaste skälen till att byta arbetsplats. Många skriver att det enda sättet att höja sin lön är att hoppa runt. Många efterfrågar en tydlig löneutveckling, men också en kultur där erfarenhet värderas. Så här svarar en i enkäten:
”Många väljer att byta arbetsplats för att höja sin lön, regionen betalar inte det vår utbildning och kompetens motsvarar. Orimligt att behöva byta i syfte av lönefråga om man faktiskt trivs på sin arbetsplats.”
En annan skriver:
”Jag fick gå ner 2 500 kronor i lön när jag bytte från Unilabs till regionen. Lönen är undermålig för jobbet vi gör, sliter och förstör våra kroppar. Och arbetstiderna är långa.”
Hänvisades till jobb på Ica
25-åriga Dominika Debowska, som blev biomedicinsk analytiker 2023, vet hur det är att jaga både trygghet och skälig lön i början av yrkeslivet. Efter examen började hon på patologen i Uppsala. En bra arbetsplats med fina kollegor, men det var oroligt bland cheferna och månadslönen var blygsamma 26 500 kronor.
– När jag försökte förhandla sa chefen att det var hr som satte lönerna, om det inte passade kunde jag lika gärna jobba på Ica. Det blev droppen.
Hon sökte sig till ett privat labb, där lönen visserligen var bättre men arbetsmiljön desto sämre. Det var en stökig arbetsplats där patientsäkerheten fick stå tillbaka för produktionskrav. Kontrollavvikelser ignorerades, sjukfrånvaro möttes med hårdhet, och hon började må allt sämre.
– Jag var på väg att bli utbränd. Jag sa upp mig efter bara några månader.
Hittade tillbaka till tryggheten
Till slut valde hon och sambon att flytta till ett hus i Dalarna för att komma närmare släkt och familj. Det blev en återkomst till klinisk kemi på Falu lasarett där hon sommarjobbat under studietiden – en plats med bekanta rutiner, bra kollegor och ett tryggt ledarskap.
– Här finns ett tydligt fokus på patientsäkerhet. Man får göra jobbet på rätt sätt och cheferna är förstående och stöttande. Jag är glad att jag hoppade runt, för jag fick upp lönen till 32 500 kronor. Men det är tragiskt att det ska behövas, säger hon.
Resultatet i Vårdfokus enkät påminner om slutsatserna i flera rapporter från Socialstyrelsen. En av de mest uppmärksammade släpptes innan jul och visar att var femte sjuksköterska som började sin karriär i en region lämnade den offentliga vården mellan 2020 och 2022.
Oerfarna får lära upp nya
Fredrik Bergenfeldt, utredare på Socialstyrelsen, berättar att den yngre generationen generellt sett är mer rörlig på arbetsmarknaden än sina äldre kollegor. När det beteendet toppas med dåliga villkor blir flyttbenägenheten ännu större.
– Det är en oroande trend. Regionsjukvården är i stora delar en samhällskritisk funktion, det är av yttersta vikt att nya sjuksköterskor trivs och stannar kvar, säger han.
Enligt Socialstyrelsen har den privata sektorn blivit alltmer attraktiv. Högre löner, bättre arbetstider och mindre ansvar för vårdutveckling lockar. Men det innebär att personalstyrkan förskjuts från den del av vården som hanterar de mest komplexa patientfallen.
– Där vårdbehoven är som störst behövs kompetens och erfarenhet. Den måste man få en chans att bygga upp, men det försvåras när personalen byts ut. De som blir kvar får det tyngre, och de oerfarna får lära upp nya kollegor, vilket leder till en negativ spiral, säger Fredrik Bergenfeldt och fortsätter:
– Omsättningen på personal leder till att det finns färre handledare och därmed minskad möjlighet att ta emot studenter. Det finns även en risk att regionernas kapacitet att bedriva forskning och driva långsiktig utveckling försvagas.
Slutkörd trots deltid
För många nyexaminerade är det naturligt att börja inom regionen, inte minst för erfarenhetens skull. Men för en del blir det ett tufft uppvaknande. Några av de vanligaste orsakerna till att byta jobb handlar om hög arbetsbelastning, bristande arbetsmiljö, fysisk och psykisk utmattning samt obalans mellan arbete och privatliv.
Enkätsvaren pekar på strukturella brister som gör avtryck i varje enskild arbetsdag. Många beskriver en slags vardagskamp – ett pussel där yrkesstolthet ställs mot praktiska realiteter som ekonomi, schemaläggning, småbarnsår och återhämtning.
”Jobbar inom slutenvård. Gått ner i arbetstid men ändå är jag slutkörd. Schemaläggning är katastrof. Ska byta till något annat ganska snart för det fungerar inte hemma alls”, svarar en i enkäten.
Sjukskrivna efter bara några år
Flera andra vittnar om att de har kraschat redan under sina första år i yrket. Här är två exempel:
”Att jobba inom vården är extremt utmattande och psykiskt påfrestande. Fokus är på att producera mer undersökning och tyvärr hamnar kvaliteten i baksätet. Har tyvärr blivit sjukskriven flera gånger under min karriär på grund av chefer som inte har någon förståelse för privatlivet.”
”Anställd på sjukhus först. Underbemannat, tidspressat, mycket hyrpersonal och otillfredsställande schema. Gick ner i tid för sent, bytte till vårdcentral i hopp om bättre miljö men även där tidspressat och otroligt mycket telefonrådgivning och administration. Nu sjukskriven trots några få ynka år som färdig sjuksköterska.”
Andra beskriver hur tung arbetsbelastning, brist på inflytande över schemaläggning och känslan av att vara utbytbar har fått dem att överväga att lämna yrket helt.
”Känns tragiskt att jag faktiskt funderat på att gå tillbaka och jobba som undersköterska igen då jag knappt får mer betalt men så mycket högre börda, det känns orimligt”, svarar en.
Ingen tid för det mellanmänskliga
En av dem som funderar på att byta bana är Nivine Fahmy Bermalm. Hon blev sjuksköterska i januari 2024 och började på ett mindre, privat sjukhus. Hon fick en bra inskolning och trivdes, men det var flera saker som skavde.
– Arbetstiderna och den övergripande stressen blev för mycket. Det kändes som att allt handlade om att hinna med, inte att vårda. Det fanns ingen plats för det mellanmänskliga, det jag brinner för, säger Nivine Fahmy Bermalm.
Hon har börjat läsa medie- och kommunikationsvetenskap, men har inte släppt sjuksköterskeyrket helt. Vid sidan om studierna har hon gjort inhopp på sjukhus, men då kom stresskänslorna tillbaka. Nu ska hon byta till en timtjänst hos en privat vaccinationsklinik.
– Det verkar vara en lugnare arbetsmiljö och det är bättre betalt. Om jag trivs kanske jag hoppar av studierna. Jag gillar yrket, jag tycker om att jobba i vården och att ha patientkontakt, men jag kommer nog aldrig gå tillbaka till en tjänst på akutsjukhus, säger hon.
Trygg start med erfarna kollegor
Fredrik Bergenfeldt på Socialstyrelsen tror att lösningen för regionerna är träget arbete, att prova och utvärdera nya arbetssätt utifrån vad vårdpersonalen behöver och vill ha.
– Det handlar om ett systematiskt lärande där man ständigt skruvar på saker. Det är ofta flera samverkande faktorer som behöver beaktas. Som att den yngre, mer flyttbenägna generationen, kanske stannar kvar om de har kunniga kollegor att luta sig mot. Men då måste man i nästa steg fundera på vad som får erfarna att stanna.
Ett liknande resonemang förs av en som svarat på enkäten:
”En okej ingångslön och bra introduktion har varit avgörande för att jag ska stanna. Jag har själv fått styra ganska mycket vad jag behöver fokusera på, med utbildning och stöd av erfarna kollegor. Från schemasamordnarens håll tas mycket hänsyn till individuella önskemål, samtidigt som hen är mån om att vi inte blir utarbetade direkt, trots stor brist på sjuksköterskor på avdelningen.”
SKR ser positivt trendbrott
Bodil Umegård, sektionschef för avdelningen för arbetsgivarpolitik på Sveriges kommuner och regioner, SKR, har tagit del av resultaten men vill inte dra för stora slutsatser.
– Det är säkert giltigt för dem som har svarat, men man får vara försiktig med att generalisera när svarsfrekvensen är så pass låg, säger hon.
Hon menar att rörligheten är större bland yngre på hela arbetsmarknaden, att vårdpersonal inte sticker ut. Hon ser även ett trendbrott, SKR:s egen statistik visar att rörligheten bland sjuksköterskor sjunkit, samtidigt som fler anställts i regionerna.
Under 2024 var andelen avgångar bland unga sjuksköterskor samma som snittet för alla anställda i regionerna. Minskad hyrbemanning ses som en möjlig förklaring.
– Vi är medvetna om att det kan vara tufft i dessa yrken. Men fler fast anställda ger bättre förutsättningar för en hållbar arbetsmiljö och ökad möjlighet att utveckla vården. Det kan leda till en positiv spiral.
För att fortsatt kunna behålla personal behövs tydligare karriärvägar och möjlighet till kompetensutveckling.
– Vi behöver bredda synen på karriär och ta till vara olika individers drivkrafter. Fler år i yrket öppnar upp möjligheter. Vi ser exempelvis att en tredjedel av alla inom ledningsarbete i vården har sjuksköterskeutbildning. Det är positivt.