NI ÄR FÖR SNÄLLA

Många medlemmar hurrar över det uppsagda avtalet, men nu börjar det riktigt svåra: vad ska komma i stället? »Ge oss bättre verktyg«, sa förtroendevalda på ett möte i Göteborg. »Vårdförbundets framtoning är för undfallande.«

30 november 2007

Det blåser i Göteborg. I Folkets hus på Järntorget samlas 75 förtroendevalda från Sahlgrenska universitetssjukhuset för att höra Vårdförbundets ordförande och chefsförhandlare berätta om vad som händer sedan avtalet har sagts upp. Fast det är med nöd och näppe Anna-Karin Eklund och Margareta Öhberg kommer så långt.

Anna-Karin Eklund inleder med att ta upp att det pratas för lite om hur det goda vårdmötet uppstår. Men hon möts ganska omgående av kritik och så mycket mer blir inte sagt om vårdmötet den här gången heller.

– Vårdförbundet håller på att bli en patientförening i stället för en medlemsorganisation. Medlemsnyttan bör vara ledordet – inte vårdmiljö eller vårdmöte, avbryter Elisabeth Flygare, vice ordförande på område Sahlgrenska.
Hon är anestesisjuksköterska och känner inte igen sig i den beskrivning av arbetsvardagen som kommer från podiet. Hon hinner inte med stillsamma vårdmöten och vill inte höra hur viktigt det är att tydligare beskriva för arbetsgivaren vad Vårdförbundets medlemsgrupper betyder för vården.

– Det har vi pratat om i fler år, det hjälper inte. Det svar vi får är att budgeten måste hållas. Att det inte finns några pengar, säger Elisabeth Flygare.

Hon beskriver en facklig vardag med arbetsgivare som frankt säger att de betalar inte mer än vad de måste för sin personal. Som dessutom bildar ett slags kartell med andra vårdgivare i regionen för att ha en gemensam – och låg – löne­nivå.
»Ge oss verktyg att tala lön. Får vi inte upp lönerna kommer medlemmarna att lämna Vårdförbundet«, säger de förtroendevalda.

Elisabeth Flygare tycker att Vårdförbundets framtoning är för undfallande. Att den är präglad av ett slags snällt sjuksköterskesyndrom. Det talas till exempel om kontrakt för hälsa och helhet, men inte att det är förbundets yrkesgrupper som ska göra jobbet, säger hon.

Anna-Karin Eklund återkommer till hur viktigt det är kunna beskriva medlemsgruppernas roll i sjukvården för arbetsgivare och – inte minst – för allmänheten.

– Om vi ska få en reallöneförflyttning krävs allmänhetens »godkännande«, säger hon. Hon vill slå hål på myten om att vården är läkarstyrd och att andra professioners kunskap främst är till för att stötta läkarnas.

– För att nå ett långsiktigt resultat måste vi bli värderade efter kunskap, säger Anna-Karin Eklund med eftertryck.

Flera i salen upphäver sina stämmor:
»Vi saknar tid för patienterna. Häromdagen hade jag 45 patienter – det finns inte tid för reflexion.«
»Vi får inte ta vårt yrkesansvar, vi har dålig karriärutveckling och bara begränsat inflytande.«
»Vår arbetsgivare beklagar inte att vi förlorar personal på grund av löneläget, utan säger att det räcker att vi kan producera tillräckligt bra vård.«

De förtroendevalda från Sahlgrenska vill veta vad de ska säga till unga sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och barnmorsk­or som inte vill gå med i facket. Unga nyutbildade som säger: »Vad gör facket för oss? De kan inte ens ge oss bra löner.«

Anna-Karin Eklund svarar att facket, det är alla tillsammans och att det är i de lönesättande samtalen som arbetsgivaren måste få klart för sig varför lönen ska vara bra. Avtalet må kallas ett samförståndsavtal – något annat än en intressekonflikt mellan två parter kommer lönefrågan aldrig att bli, säger hon.

De fackliga företrädarna i Göteborg är uppgivna. På Sahlgrenska har arbetsgivaren centraliserat lönebildningen och återinfört potterna. En för nattarbetande, en för öppenvård, en för slutenvård. Samma summor för alla – alldeles oavsett vad man tillför verksamheten.

»Vi kan inte påverka pengapåsen på vår nivå. Det kan bara ske politiskt – på central nivå«, säger någon.

Vårdfacket lämnar Folkets hus för att fråga medlemmar på Sahlgrenska universitetssjukhuset om deras löner och om vad de hoppas på av ett nytt avtal.

På andningsfysiologiska laboratoriet arbetar en sammansvetsad liten grupp biomedicinska analytiker. De har varit kolleger sedan 1994 – vissa ännu längre – och har knappast någon löneutveckling att tala om. Vårdenhetschefen, Ulla Andersson, säger att de få hundralappar som det har handlat om de senaste åren inte är mycket att dela på. Vid den senaste lönerevisionen beslutade gruppen att dela lika på summan.

Agneta Cederquist, Noomi Ludvigsson, Margit Sandgren och Vivan Simonsson berättar om ett självständigt arbete med mycket patientkontakt och avancerade bedömningar. De trivs bra både med arbetsuppgifter och med varandra. Men någon löneutveckling att tala om, det har de inte. De kan inte minnas att de någonsin har blivit prioriterade i någon löneöversyn.

– Men å andra sidan var vi gamla redan när vi kom hit från Renströmska sjukhuset 1994, säger Vivan Simonsson och skrattar.

De tycker det är bra att Vårdförbundet har sagt upp avtalet eftersom de två procent som stod där har tolkats som ett lönetak av arbetsgivaren. Vad de hoppas på i stället är svårare att svara på.

– Kanske ett nytt avtal varje år. Avtal som löper över flera år gagnar inte arbetstagarna, säger Noomi Ludvigsson.

De försöker nog att vara tydliga med vad de bidrar med till verksamheten, men skulle kanske behöva gå på kurs i bättre självförtroende. Förresten: Vad hjälper det att säga hur bra man är om svaret ändå blir att det inte finns några pengar?

Sjuksköterskorna på lungmottagningen säger att deras löneutveckling är katastrofal och att de inte känner till att avtalet är uppsagt eftersom de inte har någon fackligt förtroendevald i sin arbetsgrupp.

Jessika Erkesby har varit färdig sjuksköterska sedan 1994 och har arbetat här i fyra år. Hon har under 21 000 kronor i månaden i lön och tycker att det är absurt att det går att få upp lönen om man byter arbete, men inte om man stannar och blir duktig på det man gör.

Fullt lika illa är det inte på den gastrokirurgiska vårdavdelningen vi besöker.

I den senaste lönerevisionen fick sjuksköterskorna Thomas Andersson och Maria Dillström ett hyfsat bra utfall. Trots det tycker de att det är bra att avtalet är uppsagt.

– Det tidigare avtalet var en katastrof, säger Thomas Andersson, medan Maria Dillström inte vet vad avtalet innebar och säger sig inte ha märkt mycket av facket.

– Det känns inte som om jag får någon hjälp från facket. Ingen hög lön till exempel – och är man med och betalar varje månad vill man ha något tillbaka.

Vilket får avdelningens förtroendevalda, Ola Sjöholm, att reagera. Han som har drivit arbetsmiljöfrågor och lyckats utverka en halv avdelning till så att svårt sjuka patienter kan få tvåbäddsrum i stället för trebäddsrum.

Thomas och Maria vet inte vad de hoppas på av ett nytt avtal.
– Vi befinner oss så långt ifrån dem som sitter på pengarna – och det gäller även lönesättande chef. Vi ska prestera mycket vård, men vi ska helst inte kosta något.

Det är Thomas Anderssons intryck av lönepolitiken på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

 

RÖSTER PÅ VARDFACKET.SE OM AVTALSUPPSÄGNINGEN:

Yessssssssssss! 
Äntligen, nu kanske man får tillbaka förtroendet för Vårdförbundet. Nu kanske man kan ta oss på allvar. Lycka till med förhandlingar, måste vara tuffa.
– Mahmoud, kommun ssk

Äntligen!!!! 
Nu börjar det riktiga arbetet! Nu ska vi se till att ena kåren. Medlemsmöten är redan på gång. Aldrig mer en HÖK 05. Skönt att förbundet tagit till sig kollektivets åsikter.
– Markus Frick,  Karolinska Huddinge

Lönerna är ett skämt 
Bra att förbundet inser att medlemmarna inte kan försörja sig på nålpengar från arbetsgivare. På tiden att dessa frågor lyfts fram och att vi tillsammans tar strid för bättre villkor. Hade tänkt avsluta mitt medlemskap men detta gör att jag omprövar mitt beslut. Tack!
– Ssk Ina

Studera hur Metall gör 
Vårdförbundet borde titta på IF Metall och deras sätt att förhandla med arbetsgivare. De är emot individuell lönesättning just på grund av svårigheten att vara ensam mot arbetsgivaren. Dessutom finns det ej ordentliga lönekriterier vilket leder till godtycklig lönesättning vilket ej är godkänt.
– RS

Det behövs lite finsk sisu 
Lite av den finländska sisun är vad vi behöver – både för att vinna ett bra avtal som gynnar alla inom förbundet men också för att påpeka vilken storkpolitik landstings- och kommunalförbundet kör med gentemot oss. Det kostar att ha kvalificerad arbetskraft!
– Michael Arvidsson leg ssk Stockholm

Bra, nu kommer vi igen 
Det var rätt att säga upp avtalet, utfallet har varit alldeles för lågt. Samhällsansvar har man talat om när vi begär skäliga löner nu får det vara nog med sådana floskler.
 – Gunilla Strausser

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida