Anna-Karin Eklund: Lönesvackan hade blivit för djup
»Vi sa upp avtalet därför att alldeles för många lokala arbetsgivare — av oförmåga eller ovilja — inte har kopplat ihop avtalet med verksamheten. Nu gäller det att få upp lönenivåerna, på kort och på lång sikt.«
Det har gått några veckor sedan avtalet sades upp. Nu återstår fyra månader tills det löper ut. Under den tiden ska förbundet diskutera med arbetsgivaren hur det nya avtalet ska se ut.
– Målet är att få upp lönenivåerna, att få garantier för att löneprocesserna fungerar med lönesättande samtal och att få en långsiktig uppvärdering av våra medlemsgruppers kunskaper och bidrag till vården. Löneökningarna är viktigast, sammanfattar Anna-Karin Eklund.
Hon tror inte att arbetsgivarsidan var beredd på att Vårdförbundet skulle säga upp avtalet.
Men hon avvisar deras tal om att avtalet bara hade fungerat i dryga två år.
– Avtalet är i princip detsamma som vi träffade 2000. Vi gjorde några små justeringar i avtalstexten 2005, men den stora skillnaden då var att det blev ett tillsvidareavtal. Vi har prövat det här avtalet i över sju år.
Eller till och med ännu längre. För grunden till den här typen av avtal
lades enligt Anna-Karin Eklund redan i det avtal som slöts efter strejken 1995. I början gav det också utdelning, under några år ökade medlemmarnas löner dubbelt så mycket som andras.
– Men sedan kom en svacka. Vi har hållit ut i några år och hoppades att våra diskussioner med arbetsgivaren skulle förändra läget, men nu har vågdalen hållit i sig för länge, säger Anna-Karin Eklund.
När vi träffas är hon på väg till den andra dagen av den lönekonferens med representanter för alla avdelningar som började dagen innan.
Konferenserna var planerade sedan tidig höst och har alltå inget direkt samband med uppsägningen av avtalet. Däremot med krisen: att lönesättningen enligt Vårdförbundet inte gav tillräckligt bra resultat.
– Vi kände redan i somras att många fler från avdelningarna måste få träffa oss för att få diskutera hur vi hanterar avtalet, säger Anna-Karin Eklund.
Till förbundsrådet skickar varje avdelning bara en representant.
Ilskna och frustrerade medlemmar har förstås bidragit till att avtalet sades upp. Anna-Karin Eklund tycker att det är naturligt att ilskan riktas mot Vårdförbundet.
– Det är vi som tecknar avtal men det är medlemmarna som har gett oss uppdraget. Men det måste också kännas för arbetsgivarna att deras anställda är – på ren svenska – förbannade, säger hon. Medlemmarna måste visa sin ilska där de finns.
Då menar hon både på den egna arbetsplatsen och i mer kollektiva sammanhang lokalt. Det lönar sig, säger hon, och nämner Dalarna och Västra Götaland som exempel. Där har Vårdförbundet tillsammans med medlemmarna fått arbetsgivarna centralt att skjuta till mer pengar till medlemsgruppernas löner.
Men det räcker inte med att övertyga arbetsgivarna. Ska lönenivåerna för sjuksköterskor, biomedicinska analytiker, barnmorskor och röntgensjuksköterskor höjas långsiktigt måste allmänheten tycka att deras kunskaper och bidrag till vården gör skillnad.
– Vi måste till exempel få genomslag för det faktum att kunskaperna hos våra medlemsgrupper är helt annorlunda i dag än vad de var för ett antal år sedan. De kan göra mycket mer i vården nu än tidigare. Men det är inte säkert att allmänheten vet det.
Under hösten har konflikten inom vårdområdet i Finland varit het. Fackförbundet Tehy organiserade massuppsägningar och staten svarade med tvångslagar. Uppsägningarna behövde aldrig genomföras – ett avtal skrevs på som ger mellan 22 och 28 procent på fyra år (läs mer på sidan 13). Onekligen satte Tehys aktioner vårdpersonalens löner »på kartan« i Finland – och också i Sverige. Men trots att Vårdförbundet uttalade sitt stöd för Tehy (»deras löner är ännu lägre än våra«) ser Anna-Karin Eklund inget direkt värde i att ta till så drastiska metoder.
– En långsiktigt höjd lönenivå för Vårdförbundets medlemsgrupper måste komma »frivilligt«, den är inte resultatet av en enstaka lyckad avtalsrörelse, säger Anna-Karin Eklund.
Vad händer då på de ställen där avtalet trots allt fungerar? Anna-Karin Eklund menar att man där kan fortsätta på den inslagna vägen. Hon ser framför sig ett avtal som liknar det uppsagda.
Någon återgång till gamla tiders avtal – med centralt fastställda lönenivåer – är i hennes ögon inget alternativ. Lönebildningen måste grunda sig på verksamhetens behov lokalt och där pengarna finns. Inte heller förbund som Kommunal har helt centrala avtal, också för dem ingår en lokal lönerörelse.
– Under en övergångsperiod kunde man kanske ha en mer central styrning, till exempel genom att höja den garanterade nivån från två procent och stärka den lokala processen. Det kan också handla om att hitta modeller för att garantera högre lön för dem med specialistkunskaper, funderar hon.
Att en strejk inte är förstahandsvalet innebär inte att Anna-Karin Eklund helt tänker bort en sådan.
– Konfliktvapnet är en del av den svenska modellen när vi tecknar kollektivavtal. Både vi och arbetsgivarna vet att strejkvapnet finns där. Men signalerna just nu är att arbetsgivarna vill hantera problemet på ett bra sätt. Och vi har lång tid på oss att vrida och vända på problemen.
Den 1 april 2008 ska det nya avtalet vara klart.