Ny kandidat till styrelsen:Står många utanför kan vi mista allt
För Anna Andersson är medlemsvärdet den viktigaste frågan att arbeta med om hon blir invald i förbundsstyrelsen.
Lille Arvid äter förtjust av fruktpurén, som mamma bjuder på. Han har blivit en riktig mötesräv under sin hittills åtta månader långa levnad, eftersom han får följa med på många av de evenemang hans mamma deltar i.
För Anna Andersson har alltid varit engagerad.
I elevrådet i skolan, som representant för studenterna på utbildningen till bio-medicinsk analytiker på Karolinska institutet. Och nu som styrelseledamot i Vårdförbundets sektion på Karolinska Huddinge.
– Jag har läst en hel del facklig historia, så jag vet att mycket av det som tas för självklart av de unga i dag är resultatet av våra föräldrars och tidigare generationers fackliga kamp, säger hon.
Förebild? Hon har diskuterat mycket med sin mans morfar, i dag 94 år, som var aktiv i facket i Södertälje kommun på sin tid. Annars kommer drivkraften till det fackliga engagemanget mest inifrån.
Nu tycker hon att den viktigaste frågan är att arbeta med fackets värde. Medlemstappet bekymrar henne (även om siffrorna just nu ligger på ett litet plus). För att få fler medlemmar gäller det att skapa en tydligare facklig profil.
– Jag måste erkänna att jag i början inte riktigt förstod vitsen med att trycka så hårt på professionsfrågorna. Men nu är jag helt enig om hur viktigt det är att prata om dem. Men detta att lyfta fram professionen är ändå hela tiden ett medel för att förbättra medlemmarnas villkor – lön, arbetstider, arbetsmiljö.
Den svenska modellen, det vill säga att det mesta av villkoren på arbetsmarknaden bestäms genom avtal mellan parterna, bygger på en hög organisationsgrad. Om många lämnar facket försvagas både den fackliga legitimiteten och den svenska modellens bärighet.
– Det är viktigt att få unga i dag att förstå det. Om de väljer att stå utanför kan vi mista allt det som ses som självklart.
Hon kräver inte att alla ska vara engagerade i det fackliga arbetet; det är gott nog om de är passiva medlemmar.
– Det är just det att vi är många som ger oss vår kraft, säger hon.
Att hon kan den fackliga historien innebär inte att hon tycker att facket ska jobba som förr. Sättet att kommunicera med (de blivande) medlemmarna och med medborgarna i allmänhet måste förändras. Hon tycker att det har tagits steg i den riktningen och nämner facketförändras.nu som ett exempel.
– För att vilja gå med i facket – i vårt individualistiska samhälle – måste man förstå vitsen med medlemskapet. Det vardagliga fackliga arbetet är rätt anonymt. Ibland ser inte medlemmar (och icke medlemmar) hur Vårdförbundet har påverkat besluten, utan tror att arbetsgivaren har gjort detta eller detta av ren välvilja.
Som verksam i Stockholmsområdet ser hon stora problem att nå ut i medierna. Därför gäller det att vara uppfinningsrik i att hitta andra, egna kanaler. Det måste facket jobba mer med.
– Och så måste vi säga ifrån så att det syns och hörs. Om vi är enträgna och tydliga måste vi väl ändå komma fram i medierna till slut!
Just det här med tydligheten är och har varit ett problem, enligt Anna Andersson:
– Vårdförbundet har varit lite fega i att uttala sig i politiska frågor, eftersom vi är en partipolitiskt obunden organisation. Men har vi en tydlig ståndpunkt så ska vi våga visa upp den.
Marianne Kock, ordförande i sektionen och en av dem som har nominerat Anna Andersson till förbunds-styrelsen, berömmer henne: »Hon är mogen, hon har höga ’vuxenpoäng’ trots att hon är så ung.«
Marianne Kock tycker att det är lätt att lägga märke till Anna. Hon är bra på att lyssna och sedan komma med förslag på lösningar.
– Hon säger aldrig »det är omöjligt«. Och hon kan ta kritik utan att bli sur.
Marianne Kock är stolt över att valberedningen har föreslagit Anna Andersson till förbundsstyrelsen.
Och Anna själv blev mäkta förvånad när valberedningen ringde.
– Jag passade väl in i någon ruta i det pussel de skulle lägga, säger hon. Det var sannolikt dags för en förnyelse av styrelsen, tror hon.