Huvudlös lönesättning!

»När löneavin kommer känner jag ingen entusiasm för att utveckla verksamheten«, sa Lina Carlsson när Vårdförbundet i Värmland såg till att medlemmar fick möta landstingsledningen. Pengarna räcker inte, fick de till svar.

5 oktober 2007

Återhållna, spefulla skratt och dånande applåder avlöste varandra när uppemot 250 medlemmar i Vårdförbundet i Värmland mötte representanter för landstingsledningen för att diskutera lönerna. Vid mötet i en fylld matsal på Centralsjukhuset i Karlstad överlämnades en budkavle med 1 617 namn som på kort tid hade samlats in. Budskapet till de fyra från den högsta landstingsledningen var att de måste betala rimliga löner.

Eva Strandh, ordförande för Vårdförbundet i Värmland, överlämnade budkavlen.

– Vi är missnöjda med löneutvecklingen och arbetsvärderingen. När tänker landstinget rätta till de här sakerna? undrade hon.

Det blev inledningen till ett möte där många ironiska skratt mötte inläggen från landstingsdirektören Tore Olsson och hans kolleger från landstingsledningen.

Ekonomin är en tvångströja, när vi får ordning på den ska era löner bli bättre, var landstingsledningens mantra. Vi har hört det förut, blev reaktionen från mötesdeltagarna.

– Jag har varit ordförande i avdelningen sedan 1999. Det har varit samma besked varenda år. Men i själva verket har det bara blivit sämre, sa Eva Strandh.

En av de hundratals medlemmarna på mötet var Lina Carlsson. Hon är sjuksköterska på en medicinavdelning och beskrev sin uppgivenhet så här:

– Jag får mycket uppskattning från patienterna och deras anhöriga. Men en gång i månaden får jag veta vad landstinget tycker om mina insatser. Det är när löneavin kommer. Då känner jag ingen entusiasm för att utveckla verksamheten.

Eva Strandh refererade till Vårdförbundets undersökning som visar att svenska folket tycker att löneskillnaden mellan sjuksköterskor och läkare ska vara 10 000 kronor (i dag tjänar en läkare i genomsnitt 25 000 kronor mer än en sjuksköterska).

– Hur mycket tycker ni att Vårdförbundets medlemmar är värda egentligen? frågade hon de fyra landstingsrepresentanterna.

En nattsjuksköterska berättade att hon – efter tre års utbildning på universitet, vidareutbildning och elva års arbete som sjuksköterska – tjänade mindre än en undersköterska på samma avdelning.

– Tycker du att det är en rimlig värdering? frågade hon landstingets förhandlingschef.

Men hon vägrade att svara på frågan. När personaldirektören Gunnar Blomquist berättade att en löneökning på 1 procent för Vårdförbundets medlemsgrupper skulle kosta landstinget i Värmland 30 miljoner kronor om året svarade en deltagare på mötet:

– Det är inte vårt problem.

Så böljade diskussionen fram och åter. Medan medlemmarna efterlyste konkreta besked om när lönerna skulle höjas, kontrade landstingets representanter med ekonomiska argument. Och aldrig tycktes de två mötas.

Men mot slutet av mötet började både Gunnar Blomquist och landstingsrådet Gunilla Svantorp (s), ordförande i personalutskottet förklara att de »hade tagit till sig« och skulle »ta med sig tillbaka hem«.

Det tolkade Eva Strandh positivt:

– De var pressade, de har lyssnat på oss. Det här mötet kommer absolut att ge avtryck framöver.

Också Lina Carlsson upplevde att landstingsledningen hade tagit intryck.

– Jag fick en känsla av att de tog in det vi sa. Men man märker att de inte har den ringaste koll på vad vi gör egentligen. De säger att de värderar oss, men de visar det inte i handling. Att ständigt få höra att »det finns inga pengar«, vare sig till löner eller till utveckling, dödar entusiasmen.

Mer om ämnet

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida