Marcus fick cancerbesked under skidäventyret: ”Som att kastas in i en storm”

Han har korsat Australien på rullskidor, cyklat till Tanzania och paddlat till Svarta Havet. Nu står äventyraren och sjuksköterskan Marcus Aspsjö inför sin största utmaning hittills: Att besegra cancern som läkarna säger är obotlig.

Mot oändligheten och vidare.

Citatet är hämtat från leksaksfiguren Buzz Lightyear i Toy Story-filmerna och är inbränt i den tjärade träpulkan som sjuksköterskan Marcus Aspsjö drog över fjället på sitt senaste äventyr, en skidtur från Grövelsjön till Treriksröset. Under den resan fick han sitt livs hittills bästa och sämsta besked.

Han skulle bli pappa.

Han hade obotlig cancer.

Nu sitter han i ett tornrum i föräldrarnas hus i Lövekulle utanför Alingsås, där familjen tillfälligt bosatt sig. Genom fönstren glittrar sjön Mjörn. Ansiktet är upplyst av laptopens skärm. Titeln på boken han arbetar med innehåller just de där orden från barndomens favoritfilm, som nu fått en ny, existentiell laddning.

– Det är ett härligt uttryck med ett budskap om frihet och att vilja utforska det okända. Jag tycker om horisonter, att söka sig bortom det man ser, säger Marcus Aspsjö.

Inspirerades av storebror

Träpulkan är instuvad i garaget tillsammans med övriga fortskaffningsmedel som han använt under sina många äventyr, då han bland annat korsat Australien på rullskidor, paddlat kajak från Helsingborg till Svarta Havet, ridit över Argentinas slätter, åkt SUP-bräda på Yukon-floden i Alaska och vandrat genom både Indien och Island.

– Det är roligt att ha kvar utrustningen. Vi delar många upplevelser jag och de här prylarna.

Friluftsliv och träning har alltid varit stora intressen. Idén att själv ge sig ut på äventyr föddes när hans storebror cyklade från hemmet i Lidköping till syskonens farmor i Vårgårda.

– Det blev en aha-upplevelse för mig. Vi åkte ju alltid bil dit.

Hans eget första stora äventyr, för över tio år sedan, var just en cykeltur – från Sverige till Tanzania. En sträcka på mellan 700 och 800 mil.

– Det kändes helt galet och vilt. Jag var i 20-årsåldern och hade rest en del, men bara som  backpacker och bott på vandrarhem eller hotell, och åkt buss eller tåg mellan destinationerna.

Att ta sig fram med hjälp av sin egen kropp blev en helt annan upplevelse.

– Färger och lukter är starkare. Själva förflyttningen blir verkligare när man känner av varje meter.

Ett äventyr per år

Han upptäckte också att det var lätt att få kontakt med människor längs vägen.

– Folk blir ju nyfikna när det kommer två svenskar på cykel på landsbygden i Sudan. Där mötte vi nog den största gästfriheten. Det var ramadan och på kvällarna dukade invånarna i byarna upp festmåltider som vi blev inbjudna till.

Men äventyret bjöd också motstånd.  

– Min reskamrat Jonatan fick malaria och jag hade en amöbainfektion. Vi var tvungna att vila några dagar och då började vi planera nästa utmaning, kajakpaddlingen till Svarta Havet.

Sedan dess har han fortsatt att pröva sina gränser ungefär en gång om året. Hela tiden med nya färdmedel.

– Jag väljer ofta något som jag inte har så stor erfarenhet av. När jag körde rullskidor från Sydney till Perth hade jag knappt stått på sådana förut. Detsamma när jag åkte SUP i Alaska. Men man får ju väldigt mycket tid att öva när man väl är ute.

Mellan resorna har han hunnit utbilda sig till sjuksköterska i Uppsala.

– Jag gjorde lumpen som brandman och tyckte att sjukvårdsdelen var rolig. Redan från början siktade jag mot ambulansen.

Under studietiden tog han ett års uppehåll för att genomföra tre äventyr på ett år.

– Det var inte helt lätt att spara ihop pengar som student. Den största kostnaden är flygresorna. Därför är det bra om man kan starta i Sverige på cykel eller kajak och sedan leva billigt på frystorkad mat och övernatta i tält.

Arbetsmarknaden passar livsstilen

Efter examen har han jobbat på olika sjukhus runt om i landet och i telefonrådgivningen på 1177. Senaste anställningen var på ambulansstationen i Mellerud.

– Jag har haft sex-sju arbetsgivare. Det var inget jag tänkte på när jag valde yrke, men arbetsmarknaden passar verkligen min livsstil. Jag har aldrig varit rädd för att säga upp mig för att kunna förverkliga ett nytt äventyr. Tvärtom är det en trygghet att veta att det alltid finns jobb när jag kommer tillbaka.

Som mest har han varit borta i åtta månader. Det var cyklingen med frun Sofia, då de besökte okända trakter i Asien.

Men den allra svåraste och längsta utmaningen står han alltså inför just nu. I tornrummet utanför Alingsås. Marcus Aspsjös ”cancerresa” har pågått i ett och ett halvt år. Den började under den där skidturen mellan Grövelsjön och Treriksröset, med en tjärad träpulka på släp.

Han fick magsmärtor som inte gick över. Sjuksköterskan inom honom gjorde först bedömningen vätskebrist.

Till slut tillkallades fjällräddningen. Ambulans mötte upp och körde honom till Lycksele sjukhus.

– Det var en märklig känsla att sitta på ”fel” plats i ambulansen. Jag var ju van att ha den vårdande rollen. Det var dessutom exakt samma modell som vi hade i Mellerud.

Han akutopererades för tarmvred och flögs till NÄL, Norra Älvsborgs länssjukhus, där han undersöktes med MR-kamera och gastroskopi, och fick så småningom diagnosen magsäckscancer.

– Läkare hade nämnt ordet tumör i samband med tarmvredet, men de sa också att det var osannolikt med tanke på min ålder.

Beskedet väckte känslor han haft förut.

– Att få en cancerdiagnos är att kastas in i en storm. Det var samma rädsla och panik som när jag hamnade mellan höga klippväggar under en storm på Svarta Havet. Kajaken kastades mellan vågorna och vi hade ingen chans att ta oss i land. Varje äventyr är en berg-och-dalbana av känslor, från eufori över naturupplevelser till uppgivenhet när allt skiter sig. Så är det nu också.

Vården behöver förmedla hopp

I sina sociala medier har han beskrivit kampen mot sjukdomen som ett krig.

– I ett sådant här läge har man två val: att kämpa eller acceptera ödet. Jag har valt att bekämpa sjukdomen med all kraft jag har. I framtiden tror jag att jag kommer ha större förståelse för patienterna och deras utsatthet.  

Som patient har han upplevt att vården behöver förmedla mer hopp.

– Man glömmer bort hur viktig livsglädjen är för tillfrisknandet. Jag har bara gått från ett enda läkarbesök och känt mig upplyft. Det var när det visade sig att cancern mot alla odds hade minskat. Alla andra gånger har det verkat som att läkarna inte kunnat påpeka tillräckligt noga att den är obotlig.

Marcus Aspsjö får cellgifter varannan vecka. För att maxa effekten förbereder han kroppen på alla sätt han kan, till exempel fastar.

– Det finns viss evidens för att det kan vara positivt. Då vill jag göra det, även om det inte är något som vårdgivaren uttryckligen rekommenderar. Jag trodde att så här lång cellgiftsbehandling skulle bryta ner mig mer än det gjort. De senaste gångerna har jag faktiskt bara känt mig starkare efteråt.

Sjukdomen hindrar honom inte från nya naturupplevelser. Kajakerna och SUP-brädan ligger ute i trädgården, redo att sjösättas i Mjörn. För några dagar sedan vandrade han med sin lillasyster, övernattade i tält och badade i novemberkallt sjövatten.

Sonen Rime, som nu är drygt ett år, har redan fått ta del av föräldrarnas äventyrslusta. Under ett två månader långt uppehåll i pappans cellgiftsbehandling åkte familjen med husbil genom Norge.

När Marcus Aspsjös nästa stora äventyr blir av är oklart. Men en sak är säker: det blir med ett nytt färdmedel.

– Jag har funderat på enhjuling, men är också väldigt sugen på ett löpäventyr.