Sjuksköterska och transperson: Han vill trygga vården för andra

Som transman har Christopher Enblom varit med om att bli felkönad av vårdpersonal. Nu jobbar han med dubbla namnskyltar för att hans patienter ska slippa vara med om sak när de besöker akuten på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Christopher Enblom föddes som tjej och lever i dag som transman. Efter ett långt sökande hittade han till slut hem i sin könsidentitet i vuxen ålder. Utan den resan, och den medicinska könskorrigeringen som följde, hade han inte suttit här i dag. Självmordstankar och suicid är vanligare hos unga hbtq-personer i jämförelse med jämnåriga heterosexuella personer, särskilt utsatta är unga transpersoner.

– Jag hade mått så dåligt hela mitt liv, allt var svart. Det var först när min flickvän ställde frågan ”kan det vara så att du är trans?” som bitarna föll på plats, säger Christopher Enblom.

Testade olika könsuttryck

Vi träffas i hyresradhuset utanför Uppsala där Christopher Enblom bor sedan flera år. Han plockar fram Muminmuggar, nybryggt kaffe och vetelängd. Den här veckan är han hemma några dagar från jobbet på akuten vid Akademiska sjukhuset för att studera. Som nyutbildad sjuksköterska ingår studiedagar i schemat för alla som går kliniskt utvecklingsår.

Under veckan ska han också förbereda sig inför Uppsala Pride som går av stapeln i helgen. Sedan några år leder Christopher Enblom en nördgrupp inom den lokala RFSL-föreningen.

– Nördcommunityn är ofta inte så hbtq-vänlig, det är ett ganska mansdominerat område. Men många hbtq-personer är nördiga. Genom spelvärlden kan man börja exprimentera med sin sexualitet och spela roller som har de könsuttryck man känner sig som. Så var det för mig, jag började spela rollspel när jag var tolv år och valde alltid manliga karaktärer.

Mer om Christopher Enblom

Bor: I hyresradhus utanför Uppsala

Ålder: 32

Familj: En biologisk i Jönköping och en queer i Uppsala.

Arbete: Har jobbat inom hemtjänst och som undersköterska på akuten. Sjuksköterska sedan januari 2024. Anställd på akuten på Akademiska sjukhuset och går kliniskt basår som erbjuds alla nyutexaminerade sjuksköterskor på sjukhuset.

Karriärdröm: Att få forska om transpersoner i vården.

Transpersoner särskilt utsatta

I pusslet han hade lagt om sig själv hade några bitar vänts upp och ner, han ville inte ens tänka tanken på att han skulle kunna vara trans. Det var helt enkelt för skrämmande då de enda transmän han hade hört talas om hade antingen tagit livet av sig eller blivit mördade.

Men flickvännens fråga blev ett vägval. Antingen fortsätta på samma spår och inte fylla 25 år eller ta tjuren vid hornen och genomgå en könsidentitetsutredning.

– Min flickvän, som numera är min fru, sa att hon alltid kommer att älska och stötta mig. Då orkade jag ta tag i den biten.

Första gången jag blev kallad pojke var jag tio år. Det kändes konstigt, men också jättebra. Fast jag förstod inte riktigt varför förrän långt senare.

Som barn beskriver Christopher Enblom sig som en pojkflicka med rufsigt hår och helt ointresserad av sitt utseende och kläder. I badhuset hänvisades han till pojkarnas omklädningsrum, men det var ju inte rätt.

– Första gången jag blev kallad pojke var jag tio år. Det kändes konstigt, men också jättebra. Fast jag förstod inte riktigt varför förrän långt senare.

Först hen, sedan han

Vid tolv års ålder visste han att han inte var heterosexuell. Umgicks med queera vänner, men trots gemenskapen kändes livet mörkt. Efter gymnasiet följde studier i genusvetenskap på universitetet. På en av kurserna stötte han på begreppet genderqueer, en term för att beskriva en person som identifierar sig mellan, eller bortom, könskategorierna kvinna och man.

– Då kom jag på att det här är jag, det innefattar precis allt vad jag tycker att jag är.

Christopher Enblom började se sig som icke-binär, varken kvinna eller man, och tog pronomet hen. Det kändes rätt ett tag, men det psykiska måendet var fortfarande inte bra. Det var då flickvännen ställde den avgörande frågan.

Levde som i ett limbo

Via psykiatrin fick Christopher Enblom en remiss till könsidentitetsmottagningen, kim, i Uppsala. Efter cirka åtta månaders väntetid kunde utredningen börja. I mötet med psykologer och läkare fick han ingående frågor om sin barndom och sexualitet. Under tiden levde han som i ett limbo. Bytte namn och pronomen till han/honom bland vänner och flickvän, men kroppen var fortfarande en ung kvinnas.

Efter ett och ett halvt års utredning, i april 2015, fick Christopher Enblom diagnosen könsdysfori. Diagnosen öppnades dörren till den medicinska transvården. På endokrinmottagningen skrev läkaren ut hormonet testosteron vilket gav snabbt resultat. Under sommaren kom Christopher Enblom i målbrottet och hamnade i en andra pubertet.

– När min röst gick in i det basiska läget kände jag att det här är något nytt. Jag mådde bra, det hade jag aldrig känt tidigare. Då visste jag att det var rätt behandling för mig.

Den snabba tillväxten av stämbanden gjorde honom andfådd när han pratade och han fick hjälp av en logoped. I dag har Christoffer Enblom genomfört de kirurgiska ingrepp han önskar, men testosteroninjektionerna var elfte vecka kommer han få fortsätta med livet ut.

Att bli felkönad gör ont

Under sjuksköterskeutbildningen vid Mälardalens högskola skrev Christopher Enblom och en kurskamrat sin kandidatuppsats om bemötande av transpersoner i vården.  I litteraturen kunde han känna igen sig.  Som att råka ut för att bli felkönad och att fungera som informationskälla för att stilla vårdpersonalens nyfikenhet.

– En gång sökte jag på vårdcentralen för två veckors hosta och läkaren ställde fler frågor om att jag var trans än om mina förkylningssymtom. En annan gång vägrade personalen på den hbtq-certifierade folktandvården använda mitt rätta pronomen, trots att jag rättade dem flera gånger.

Att bli tilltalad med fel pronomen gör ont.

– Det är inte en fysisk smärta, men psykisk. Skulle någon kalla mig hon i dag med mitt skägg och allt skulle jag inte bry mig. Men i början av processen var det som luften gick ur mig, det kändes som ett slag i magen. Vad händer nu? Hur ska jag ta mig ur den här situationen?

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Tidning för Vårdförbundet (@vardfokus)

Öppen med sina pronomen

Christopher Enblom bestämde sig för att när han blev klar med utbildningen skulle han ha två namnskyltar. En med titeln sjuksköterska och en med sina pronomen han/honom utskrivna. Inte på grund av rädslan att bli felkönad själv, utan för patienternas skull.

– Jag är väldigt intresserad av symboler som kan skapa trygghet inom vården. Tyvärr har regnbågsflaggan blivit lite urvattnad idag. Om jag har den här skylten sänder det förhoppningsvis en signal om att här går det bra att vara öppen med sina pronomen.

I dag har det snart gått tio år sedan Christopher Enblom kom ut som trans. Under utredningen skrev han ett meddelande till sina föräldrar hemma i Jönköping och berättade. Livrädd för hur de skulle reagera stängde han av telefon och dator och gick ut på altanen och grät.

Oron visade sig vara obefogad. Föräldrarna tog det bra, även om hans mamma behövde lite tid att sörja att hon aldrig skulle kunna bli mormor. I dag går hans mamma och pappa i alla Pridetåg de kan som stolta föräldrar till en transperson. Själv deltar han inte lika ofta längre, men en gång om året ger han sin transidentitet lite extra kärlek.

– Jag brukar fira två födelsedagar, en när jag föddes och en då jag fick min diagnos.

Christopher Enblom stortrivs som sjuksköterska på akuten på Akademiska sjukhuset. ”Jag vet aldrig vad som väntar mig när jag börjar ett pass”, säger han. Foto: Staffan Claesson.