Barnmorskorna som forskar på arbetstid

Jobb på förlossningen och ständiga deadlines. Att kombinera forskning med kliniskt arbete är långt i från glamoröst. Men de doktorerande barnmorskorna Cecilia Brüggermann och Karin Wallin hade inte velat ha det på något annat sätt.

Det är fredag förmiddag och på förlossningsavdelningen vid Linköpings universitetssjukhus är det lugnt och stilla. Inne på rummen pågår säkert full aktivitet med att välkomna nya bebisar till världen men det är inget som märks ute i korridoren.

Barnmorskorna Cecilia Brüggermann och Karin Wallin sitter i personalutrymmet trots att de inte arbetar kliniskt i dag. Att ha en fot i verksamheten och en utanför har blivit deras vardag. De är de första barnmorskorna här som har fått möjlighet att kombinera doktorandstudier med kliniskt arbete.

– För läkarna har det alltid varit självklart att forska på arbetstid men vi har inte haft samma förutsättningar – förrän nu, säger Cecilia Brüggermann.

Nytt karriärsteg

För henne kom tillfället lägligt. Efter fem år som förlossningsbarnmorska längtade efter att ta ett nytt kliv i karriären, men ville samtidigt vara kvar på avdelningen. Tidigare har det naturliga varit att erfarna barnmorskor blir koordinatorer – eller chefer – men det passar inte alla.

2017 annonserade kliniken efter barnmorskor som ville vara med i ett forskningsprojekt och Cecilia Brüggermann sökte. 

– Jag kom med och fick pröva på hur det är att forska. Det passade mig bra.

Efter det sökte hon sig till doktorandprogrammet och forskningen blev en alternativ karriärväg för henne.

Får använda hela professionen

Karin Wallin, som startade sina studier ett halvår tidigare, är doktorand vid Institutionen för hälsa, medicin och vård vid Linköpings universitet. Hon visste redan under barnmorskeutbildningen att hon ville disputera, men fick söka sig utanför kliniken eftersom det då saknades en struktur för att ta hand om forskande barnmorskor. I dag har hon kommit halvvägs i doktorandutbildningen och forskar om sexuell och reproduktiv hälsa hos kvinnor med adhd, ett ämne hon halkade in på av en slump.

­– Frågorna var nya för mig. Det känns roligt att få med använda hela min profession, den delen är ju också mitt yrke. Området är obeforskat och det finns mycket att göra här, säger Karin Wallin.

Cecilia Brüggermann är i stället knuten till klinikens forskargrupp och hennes frågeställningar är direkt sprungna från det kliniska arbetet.

­­– Jag tyckte att det var ett problem att vi hade så mycket oxytocindropp. Det kändes fel att så många som 60 till 70 procent av våra förstföderskor fick dropp. Om man vänder på det – kan det verkligen stämma att två tredjedelar inte kan föda barn? säger hon.

Blir kung över sin text

Nu undersöker Cecilia Brüggermann förlossningsprogess och användandet av värkstimulerande dropp, både med kvalitativ och kvantitativ ansats. Trots att deras forskningsområden skiljer sig åt har de båda barnmorskorna en hel del gemensamt. Knåpandet med att få vardagen att gå ihop med forskningen, arbetet och familjelivet till exempel. För att inte tala om det sviktande självförtroendet. Då är det skönt att prata med någon som vet precis vad man går igenom.

– Att gå från att vara trygg i sin roll som barnmorska till att inte kunna något som doktorand gör att man känner sig känner sig lite vilse, säger Cecilia Brüggermann.

Karin Wallin håller med.

– Först tvivlar man, sen blir man kung över sin text, säger hon.

Båda har fått varsin artikel publicerad hittills och har ytterligare varsin på gång in. Karin Wallin gjorde sin halvtidsbedömning i vintras, Cecilia Brüggermann i juni. De räknar med att vara i mål och disputera om fyra år.