Proffslivet ledde mästaren till labbet: ”Intressant kombo av medicin och idrott”

Kan träning bota sjukdomar? Det ämnet intresserade volleyspelaren Marcus Nilsson efter avslutad proffskarriär. I dag är han sannolikt Sveriges mest kända biomedicinska analytiker, men inte för sina labbkunskaper utan för vinnarskallen.

Samtalsämnet på jobbet var givet den här våren. Personalen på Nuklearmedicin i Halmstad har troget följt kollegan Marcus Nilssons framgångar i tv-programmet Mästarnas mästare, som han efter stor dramatik vann mot finalmotståndaren Nilla Fischer.

– Det var jättekul, såklart. Jag har fått frågor om tävlingarna och vad som pågick bakom kulisserna, säger det före detta volleybollproffset.

Efter 16 år i Italien, Grekland, Turkiet, Ryssland, Polen, Frankrike, England, USA, Kuwait och Qatar återvände han till sina hemtrakter och började plugga biomedicin med inriktning träningsfysiologi vid Högskolan i Halmstad.

– Det var en intressant kombo av medicin och idrott, som knöt ihop mitt gamla liv med ett nytt.

Avbröt studierna för proffskontrakt

Marcus Nilsson har alltid haft planer på ett arbetsliv bortom sportarenorna. Direkt efter gymnasiet började han läsa informations- och kommunikationsteknologi, men avbröt efter ett år när han erbjöds sitt första proffskontrakt. Den långa idrottskarriären fick honom att byta bana i studierna.

– Jag hade funderat och reflekterat över min kropp och mina prestationer. Varje säsong genomgår man tester för att se om träningen ger önskad effekt, att laget är på väg åt rätt håll. Ämnet idrottsfysiologi lockade eftersom man studerar hur träning påverkar kroppar vid sjukdom.

Under ett studiebesök i Malmö introducerades han för sitt framtida yrke: biomedicinsk analytiker.

– Jag minns särskilt neurofysiologi-labbet där olika utredningar, till exempel för karpaltunnelsyndrom, genomfördes.

Med sin kandidatexamen i biomedicin med inriktning träningsfysiologi kunde han tillgodoräkna sig ett år på biomedicinska analytiker-programmet vid Sahlgrenska Akademin. En vfu-placering var första kontakten med nuklearmedicin.

– Att få lära sig att blanda radiofarmaka var fascinerande. De korta patientmötena passade mig också. Vi träffar ganska sjuka patienter. Vissa vill lufta sina känslor, andra behöver ett skratt. Det är givande att lyfta någon som befinner sig i en tuff situation.

Lite motvilligt går han med på en jämförelse med idrotten.

– Man kan förstås inte jämföra en förlust i en match med att vara svårt sjuk, men den mentala inställningen är avgörande i båda fallen. Det funkar inte att gräva ner sig, man måste kämpa.

Tar den roll som behövs

Från volleybollen är han van att ofta byta lag, eftersom kontrakten alltid varat ett till två år i varje klubb. Det är en erfarenhet som är nyttig även i vården.

– Jag har ständigt träffat nya människor, vilket gjort mig öppen, social och anpassningsbar. Jag är bra på att se vad en grupp behöver och försöker ta den rollen, oavsett om det är som ledargestalt eller en som peppar i bakgrunden.

Tävlingsinstinkten som bland annat synts i Mästarnas mästare måste han däremot lägga åt sidan på jobbet.

– Både idrott och arbetsliv handlar om att hjälpa och lita på varandra. Man kan inte gå in i ett omklädningsrum med dålig energi. Jag hanterar nog vinnarskallen genom att inte ta alla konflikter utan välja mina fajter för att bidra till en god arbetsmiljö.