De poddar från intensiven – och gläntar på dörren till en hemlig värld

Krimpoddar i all ära – när vårdpersonal sätter sig bakom micken blir spänningen lika stark. Pipande larm, omkullkastade liv och gripande människoöden. Vårdfokus har träffat tre poddpar som tar oss med till sjukhusens lite mer dolda avdelningar: psykiatrin, klinisk fysiologi och intensiven - från den sistnämnda poddar Sofia Lindström och Kalle Stoorhöök Waage.

Som intensivvårdsjuksköterskor är Sofia Lindström och Kalle Stoorhöök Waage experter på att vårda patienter vars liv hänger på en skör tråd. De kan allt om potenta läkemedel, respiratorer och organ som sviktar. På jobbet slänger de sig med labbvärden och medicinska termer och hanterar akuta situationer utan att bli synbart stressade.

Men hur upplevs deras arbetsvardag egentligen av patienterna och närstående? Och varför har deras egna familjer och vänner ingen aning om vad de gör på jobbet?

– Vi gillar våra jobb mycket båda två, men ser problem med att det är en så stängd värld. Det finns väldigt lite förståelse för patienter och närstående. Vi får ju inte prata om vad vi varit med om på grund av tystnadsplikten, så fort jag kommer hem är det zipp, säger Sofia Lindström och drar handen över munnen som ett fiktivt blixtlås.

Låter före detta patienter berätta

De har hittat en kanal via Intensivvårdspodden som gläntar på dörren till deras arbetsplats. Genom att låta före detta patienter, och ibland närstående eller andra yrkesgrupper, berätta om sina erfarenheter får lyssnaren nya perspektiv på vården.

Idén tog form när Kalle Stoorhöök Waage mötte tidigare patienter för uppföljningssamtal på postiva. Han slogs av att det inte var hur länge de vårdats på avdelningen som spelade roll för hur de mådde efteråt, utan hur snarare hur sjuka de hade varit. Förlorad muskelmassa, smärta, sömnsvårigheter och nedstämdhet, så kallade PICS (post intensive care symptoms), är vanligt efter intensivvård.

Lyssna på en längre intervju med Sofia Lindström och Kalle Stoorhöök Waage

– Vi ville öppna upp den här världen och göra den mer tillgänglig, så att de här personerna kan känna en identitet. ”Jag är inte ensam i det här, det är fler som har haft de här problemen.” Kanske kan de bli lite stärkta av att lyssna på podden, säger Kalle Stoorhöök Waage.

Sedan starten 2019 har de spelat in 17 timmeslånga program med en rad olika gäster. I ett avsnitt pratar de med Gordana som vårdades för covid, i ett annat med Livets ordpastorn Janne som blev förlamad efter en mc-olycka. Inéz som, på grund av en medfödd magsjukdom, fick fem nya organ har gästat podden två gånger, både före och efter den stora transplantationen.

Fokus är patienternas upplevelser: om autonomi, integritet och övergången till andra vårdformer och vägen tillbaka till vardagen.

– Ja, om omvårdnad. För det är det som ger helheten. Jag brukar säga att det är ljug att vi är en podd om intensivvård, för egentligen handlar den mest om patienter som redan passerat där och om deras upplevelser av hela vårdkedjan och om livet, säger Sofia Lindström.

Kalle Stoorhöök Waage och Sofia Lindström

Ålder: 43 år.
Karriär: Sjuksköterska sedan 2005, specialistsjuksköterska inom intensivvård. Var med och startade post-ivamottagningen på Akademiska sjukhuset. Biträdande avdelningschef, Brännskadecentrum, Akademiska sjukhuset 2020–2021.
Arbetsplats: Avdelningschef Brännskadecentrum sedan 2021.

Ålder: 40 år.
Karriär: Sjuksköterska sedan 2010, specialistsjuksköterska i intensivvård 2012. Har varit avdelningsordförande för Vårdförbundet Uppsala och nu styrelseledamot.
Arbetsplats: Centralintensiven vid Akademiska sjukhuset, Uppsala.

Hittar tillbaka till kärnan

För deras egen del har podden ökar medvetenheten om vad som är viktigt i deras jobb.

– Det är så lätt att man dras med i den beroende omvårdnaden, där man bara ska göra det som läkaren ordinerar. Att få träffa patienter och älta omvårdnad hjälper mig att hitta tillbaka till den oberoende specifika omvårdnaden, säger Sofia Lindström.

Kalle Stoorhöök Waage nickar instämmande.

– Det patienterna kommer ihåg är när du betedde dig dåligt – eller helt underbart. Det är de bitarna som sitter fast efteråt och man vill ju inte lämna dem med en bitter eftersmak.