Erik var med och ledde ambulansarbetet i Örebro: ”Det här kommer att följa mig”

Sjuksköterskan Erik Brehmer och hans kollega var andra ambulans på plats vid skolskjutningen i Örebro. I sex timmar deltog han i ledningen av sjukvårdsarbetet. ”Jag har jobbat 25 år och förstod tidigt att det här kommer vara en av nationens största insatser”, säger han.

Erik Brehmer är anestesisjuksköterska och arbetar på Örebroambulansen. När larmet dök upp på skärmen i ambulansen var han och kollegan på ambulansstationen i Byrsta lite utanför Örebro. Larmet visar att det rör sig om skottlossning, en så kallad PDV-händelse, pågående dödligt våld.

Klockan var 12.33 denna ödesdigra februaritisdag när skolskjutningen på Campus Risbergska i Örebro skedde. Den värsta i svensk historia, då elva personer sköts till döds, varav en misstänks vara gärningsmannen, sex personer blev allvarligt skadade och långt många fler chockade.

I ambulansen på väg mot skolskjutningen

Erik Brehmer och hans sjuksköterskekollega i ambulansen svängde ut på motorvägen med blåljusen och sirenerna på och körde ”fort, väldigt fort” mot skolan. Under färden inväntar de besked om brytpunkt, den plats där ambulansen, polisen och räddningstjänsten träffas på plats. Det blev parkeringen utanför butiken Myrorna.

Med sina 25 år inom ambulans- och anestesisjukvård förstod Erik Brehmer ganska snabbt vidden av händelsen.

– Jag tänkte att det här är ett vansinnesdåd och nu har det inträffat här i Örebro. Jag förstod att det här kommer bli en av de största insatser nationen haft. Jag förstod att det här kommer följa mig under min karriär, säger han.

Då har han också andra historiska händelser i sitt sjuksköterskeminne. Han tjänstgjorde dels i mottagandet av skadade och avlidna på Arlanda flygplats efter tsunamin, och dels skickades han till Norge efter Breiviks dåd.

Ingick i sjukvårdsledningen

Han och kollegan anlände som andra ambulans på plats. Den första blir enligt prehospitalt arbetssätt sjukvårdsledare och medicinskt ansvarig. Erik Brehmer och kollegan tog också plats i sjukvårdsledningen som ansvariga för avtransporteringen från skadeplatsen till sjukhuset.

När de kom pågick fortfarande skjutning som lät som ett automatvapen. Erik Brehmer har kunskap om vapen efter kurser på Katastrofmedicinskt centrum och berättar om tankar han själv hade om skjutandet.

– En kula från ett höghastighetsvapen kan skjutas iväg en kilometer. Så långt bort kunde vi omöjligtvis stå. Vi hade skydd av byggnader emellan oss.

Riskfyllt – men skydd av byggnad

Han menar att det var en rimlig plats för brytpunkt utifrån situationen.

– Platsen var tillräckligt säker för att vi skulle kunna stå där. Därefter fick vi vänta en stund. Det var frustrerande för oss som vårdpersonal, vi förstod att det låg skadade därinne. Men i en så akut riskfylld situation kan vi inte gå in. Vi väntade, samlade oss och var bestämda i hela teamet att nu gör vi den här insatsen även om vi insåg att vi är utsatta för viss fara.

Blåljusen och sirenerna tjöt över hela Örebro och sammanlagt samlades 20 ambulanser på platsen med polisbilar och räddningstjänst.

– Jag hann tänka att nu är det viktigt att vi gör allting rätt. Det eskalerade till en insats vi aldrig skådat. Vi fick alla resurser som krävdes. Det anslöt också helikoptrar, insatsstyrkor, läkarbilar från andra regioner i Mellansverige.

Sökte igenom rum och vrår

Samtidigt sökte polisen igenom den stora skolan, som ger komvux- och sfiutbildning och är 17 000 kvadratmeter stor med många salar, skrubbar och skåp.

– Sökandet gällde först den aktiva gärningsmannen, men också så kallade sleepers, som skulle kunnat befinna sig i andra rum.

Nästan direkt kunde två skadade bäras ut av polis och räddningspersonal och köras iväg av ambulanser till Örebros universitetssjukhus, där personalen på akuten arbetade intensivt med att förbereda traumarum för många skadade.

Myrorna blev uppsamlingsplats

När polisinsatschefen bedömde att ambulanspersonalen kunde komma fram skapades en korridor för att ta ut skadade, som slutade vid Myrorna. Det var en del i Erik Brehmers logistikansvar. Poliser och räddningstjänstens personal bar ut de skottskadade genom korridoren.

Ambulanserna organiserades i en kö för att kunna köra iväg skadade en efter en. När ambulanspersonalen fick tillträde till skadeplatsen och gick fram möttes de av vad poliserna på presskonferenserna har beskrivit som ett inferno. Den upplevelsen avböjer Erik Brehmer att prata om.

– Jag följde med de fyra läkare som skulle konstatera dödsfall fram. Samtidigt var vi medvetna om att bakom de stängda dörrarna fanns rädda elever och lärare. Det var påfrestande att veta vad de varit med om.

Togs om hand med varma filtar

I Risbergska skolan finns sju olika korridorer med rum utefter. Så småningom börjar polisen och räddningstjänsten att kunna släppa ut de inrymda personerna genom korridoren.

– Vi har gjort ett triage på Myrorna så alla går dit. Där är en ambulanskollega ansvarig för omvårdnad. Vi vårdade några där, för panikattack och astmaanfall. Många togs om hand med varma filtar. Det var ett bra ställe för det var kallt ute.

Polisen tar också kontakt med alla och registrerar dem. Erik Brehmer bedömer att som mest befann sig 200 personer inne i Myrornas lokaler. Där kommunens stödgrupp och även en präst slöt upp.

 – Vi alla som organisation höll ett gott mod i det här. Vi fick under tiden otroligt bra stöttning från ledning och från samverkansarenan SOS. Vi var otroligt resursstarka, vi hade kunnat vårda och köra fler svårt skadade.

En personaltät dag inom ambulansen

En orsak till att det var en personaltät dag inom ambulansen var att det pågick en pediatrisk sjukvårdsutbildning på kliniskt träningscentrum, så deltagarna kunde ansluta.

Först klockan 18.30, sex timmar efter larmet, avslutade ambulansen sin insats. Erik Brehmer och hans kollega körde till Berglunda nya ambulansstation centralt i Örebro. Där väntade smörgåsar, dricka och godis för att fylla på krafterna och samlas.

– Vi satt i köket tillsammans och kunde prata och stötta varandra. Hos oss är det en otroligt fin kultur där det är tillåtet att reagera och gråta, det är en tillåtande atmosfär. Vår ledning hade förberett fint för den stund när vi kom in.

”Familjen betyder allt”

Därefter ville han bara hem.

– Hemma väntade min familj. Det betyder allt. Det var skönt att få komma hem till dem.

Nu, tre dygn efter dådet, känner han sig redo att arbeta och går på för ett nattpass.

– Vi har fått möjlighet att prata. Ledningen tar fullt ansvar för att alla mår bra. Jag har fått frågor flera gånger nu efteråt om hur jag mår. Jag är redo för nya larm. Det är så här yrket är – en gång hämtar du någon med ont i magen och så kan så här stora händelser uppstå.

Håller tät kontakt med kollegan

Han berättar att samspelet mellan honom och hans yngre kollega fungerade väldigt fint och att de hållit tät kontakt efteråt.

Han vill gärna slå ett för den TEC-utbildning, Technical emergency care, som han gått vid Katastrofmedicinskt Centrum i Linköping. Där har han fått fördjupade kunskaper i omhändertagande av skadade efter våld, där fokus också är på ”stop-the-bleed”-utbildning.

– Liknande kurser i att stoppa stora yttre blödningar borde egentligen alla gå. Jag vill också hålla fram vikten av att vi övat katastrofhändelser. Vi har övat den här vi hamnade i. Jag är stolt över organisationen.